Säverman: En morgondoft av nybakat bröd

I den lilla grytan mitt i Vasastan – så försvann själen i Atlasområdet

För ett halvt sekel sedan var Atlasområdet i Stockholms Vasastan en värld i miniatyr. Inklämt i sänkan mellan Sankt Eriksplan och Barnhusviken, där den mäktiga Atlas-fabriken en gång producerade ånglok, växte ett samhälle fram med en alldeles egen puls och karaktär.

Området fick sitt namn efter den jättelika fabriken och ersattes på 1920-talet av bostadshus med många små lägenheter. De var ursprungligen tänkta för ensamstående yrkesarbetande kvinnor, en mellanstation mellan föräldrahemmet och äktenskapet. Lägenheterna ser nästan staplade på varandra i en djup grop under markplanet, med tunga trappor som enda förbindelse upp till Sankt Eriksplan.

De tre korta gatorna – Atlasgatan, Völundsgatan och Vulcanusgatan – bildade ett mikrokosmos av vardagsliv. Här fanns två livsmedelsbutiker som försåg invånarna med dagliga förnödenheter, en tobaksaffär där man kunde köpa tidningar och lotter, samt två bagerier vars nybakade dofter spred sig genom området under tidiga morgontimmar.

Parkeringsplatser fanns det gott om, men få bilar. De som stod där var mestadels äldre modeller, väl begagnade. Befolkningen var i huvudsak äldre personer som i maklig takt rörde sig mellan hemmet och områdets butiker för att handla mat, potatis, tobak, tipsa, köpa småfranska, bullar och kakor innan de återvände till sina bostäder.

”Tänk om det funnes en hiss”, var en vanlig suck bland de boende som kämpade med trapporna.

För fyrtio år sedan installerades faktiskt en hiss vid trapporna, men den demografiska förändringen hade redan börjat. Trots hissen fortsatte den åldrande befolkningen sina invanda mönster, men kundunderlaget började svikta. Den första livsmedelsbutiken gav upp och omvandlades till lägenhet. Ett av bagerierna stängde och ersattes av en pizzeria – ett tydligt tecken på skiftande tider och konsumtionsmönster.

När ytterligare ett decennium passerat, omkring 1990-talet, hade befolkningsunderlaget minskat så drastiskt att även den andra matbutiken tvingades stänga och blev bostad. Tobaksaffären, en gång navet i det lokala informationsflödet, förvandlades till förråd. Samtidigt skedde en märkbar förändring i gatumiljön – bilarna stod nu tätt parkerade, och inte vilka bilar som helst. Dyrare modeller vittnade om att området hade börjat gentrifieras – en process där ursprungsbefolkningen successivt ersätts av mer välbeställda invånare.

För tjugo år sedan försvann även det andra bageriet. De boende, nu med helt andra ekonomiska förutsättningar än områdets ursprungliga invånare, föredrog att parkera sina bilar i det nybyggda garaget under Sankt Eriksplan istället för på gatan.

Ytterligare tio år framåt i tiden, kring 2010, hade den äldre befolkning som flyttat in under 1970-talet blivit så ålderstigen att de av hälsoskäl faktiskt föredrog trapporna framför hissen – en ironisk vändning med tanke på den tidigare längtan efter vertikal transport.

Idag nyttjas hissen främst av barnfamiljer och sannolikt även av fastighetsmäklare som marknadsför de små lägenheterna i vad som numera beskrivs som ”mysiga Atlasområdet”. Men områdets kanske främsta mysfaktor – doften av nybakat bröd i den tidiga morgontimmen – är sedan länge borta.

Atlasområdets utveckling speglar en större urban förvandlingsprocess som skett i många av Stockholms innerstadsområden. Det som en gång var arbetarbostäder har blivit eftertraktade objekt på en het bostadsmarknad, och den lokala servicen har fått ge vika för den moderna stadens konsumtionsmönster där närbutiker ersätts av större köpcentra och e-handel.