Säverman: Jordgubb, champagne och grädde

I den gråa februarivintern framträder Hammarbykanalen i sin mest kaotiska skepnad. Medan snöfallet upphört håller kylan sitt järngrepp över Stockholm, något som särskilt märks längs stadens vattenleder, där isflaken skapar ett fascinerande vinterlandskap.

Mellan Hammarbyslusens lugna vatten och Hammarby sjös öppnare yta har isflaken trängt sig samman. De har skapat ett slags improviserad, oregelbunden struktur där is klättrat på is. Till skillnad från havets ordnade packis förblir dessa flak oorganiserade – en naturens egen installation av vinterelement som kommer att bestå under de kommande veckorna.

Vid kanalens kanter ligger isen kvar likt intorkade, gråa skorpbildningar. De tinar sakta i den svaga februarisolen, bara för att åter frysa till när temperaturen faller under kvällen. När fotgängare passerar hörs det karakteristiska knäppandet när isen åter förhårdnar under deras klackar.

Under de kommande månaderna kommer dessa felplacerade isflak att långsamt förändras. De skaver mot varandra i en nästan mekanisk rörelse, tills de med stigande temperaturer börjar smälta. I sin upplösning kommer de att föra med sig det typiska stadsavfallet – fimpar, skräp och vägsalt – under Danvikstullsbron och vidare ut mot havet.

Det finns något fascinerande i vattnets ständiga kretslopp. Mälarens vatten, som nu ligger fruset i kanal och sjö, kommer med våren att återgå till flytande form. Från Hammarby fortsätter det sin resa genom Stockholms vattenvägar, blandar sig med Stockholms ström och flyter ut i Saltsjön, förbi Fjäderholmarna och de omkringliggande kobbarna.

I alltmer utspädd form fortsätter vattnet sin resa österut mot Sandhamn och Dalarö. Det når så småningom Kalmarsund och blir till sist helt oupplösligt då det når Öresund. En betraktare på Öresundsbron skulle aldrig kunna ana att en del av vattnet under honom en gång låg infrusen i just Hammarby sjö, ett stycke söder om Stockholms innerstad.

Naturens storslagenhet i det vardagliga avbryts plötsligt av vardagslivet självt. Två damer, väl inpackade i tjocka vinterjackor – i folkmun kallade ”mammakorvar” men kanske mer träffande beskrivna som ”mattekorvar” med tanke på deras hundpromenad – passerar med sina lika väl klädda fyrfota följeslagare.

Efter denna flyktiga observation från stadslivet fortsätter promenaden till en närliggande kaffehandel. Där görs ett inköp, inte av kaffe utan av te – en dryck som i dagens gastronomiska landskap blivit nästan lika komplex och nyansrik som vin. Moderna teblandningar beskrivs med smaknyanser som mandel, mynta, muskot eller till och med ”det murriga skiktet på insidan av ett bananskal” – beskrivningar som sällan förmår uttrycka det faktiska smakspektrat i drycken.

Valet faller på en teblandning med inslag av jordgubb, champagne och grädde – tre av livets mest uppskattade delikatesser nu sammanförda i en tesort. Hur dessa smaker faktiskt kommer till uttryck i den färdiga drycken återstår att uppleva.

Denna februardag vid Hammarbykanalen bjuder således både på naturens egna dramatiska iscensättningar och på vardagslivets små möten. Från isflakens långsamma dans till teets utlovade smakupplevelser – små händelser som tillsammans utgör en vinterdag i Stockholm, där såväl årstiderna som människorna följer sina egna kretsgångar.

I övergången mellan vinter och vår blir Hammarbykanalen en mikroskopisk illustration av naturens större kretslopp, där vatten och is tillsammans skapar ett föränderligt landskap i stadens hjärta.