Säverman: Konsten att sova på nattåg

Järnvägar och sovkupéer: ett tidlöst inslag i vår resandekultur

Nattetid, när snöplogarna arbetar på gatorna, väcks mina tankar till liv om den särskilda relation många har till järnvägarnas ljud. I Hallsberg, eller möjligen någon annan järnvägsknut i Sverige, berättas det om invånare som sover gott trots tågens ständiga närvaro. Det är först under helgerna, när trafiken minskar och den välbekanta rytmen av passerande tåg försvinner, som sömnen faktiskt störs.

Tågresor har sedan länge präglat vår kultur och litteratur. I William Somerset Maughams spionroman ”Ashenden” från 1927, senare översatt av Nils Holmberg, skildras sovvagnsresan med närmast poetisk precision: ”Han sov bra i sovvagn och stördes inte av skakningarna; det var behagligt att ligga en stund och röka en cigarrett och njuta av den sköna ensamheten i den lilla kupén; det rytmiska ljudet av hjulen som rasslade över skenskarvarna var en angenäm bakgrund till ens egna reflexioner, och ilfärden genom natt och mörker kom en att känna sig som en stjärna på färd genom rymden.”

Denna romantiska bild av tågresor stämmer dock inte alltid överens med verkligheten. Vid slutet av förra seklet upplevde jag själv en mindre idyllisk resa från Verona. Efter en förhandling med sovvagnskonduktören om den påstått enda kvarvarande platsen i första klass – för vilken jag inte kunde få någon biljett – tillbringade jag natten i en vagnsända placerad direkt över hjulen. Dunkandet pågick oavbrutet genom natten.

När morgonen kom anlände jag utmattad till ett vinterkallt München, där konduktören serverade ett svart pulverkaffe och en stenhård skorpa med ett föga övertygande leende. Det visade sig att jag varit ensam passagerare i vagnen hela tiden – konduktören hade medvetet vilselett mig för egen ekonomisk vinning.

Tågresor bjuder dock på rika möten och kulturella utbyten. Under en nattresa från Boston till Chicago delade jag kupé med en sovvagnskonduktör vars passion för järnvägar var gränslös. Han kunde redogöra för varenda bana och spårvidd världen över, och visade särskilt intresse för svenska Rc-lok och deras eventuella förekomst i andra delar av världen.

I Indien väcktes jag en morgon i en delad sovkupé av en medresenär, en sikh, som stod och kammade sitt långa svarta hår innan han omsorgsfullt vek in det i sin turban. Det var inte den tysta proceduren som störde min sömn, utan mannens upprepade, kraftfulla harklingar som gjorde det omöjligt att fortsätta vila.

Sömn på tåg kan vara både en njutning och en prövning. Sovvagnar erbjuder en viss komfort, medan liggvagnar – som jag aldrig prövat men kan föreställa mig – troligen innebär en helt annan upplevelse.

Järnvägarna har under mer än ett sekel format vårt sätt att färdas, och upplevelsen av att sova på tåg är en del av många människors reseberättelser. Från Hallsbergs invånare som vänjt sig vid ljudet av tåg i natten, till resenärer som finner ro i hjulens rytmiska slag mot rälsskarvarna, finns det en särskild kultur kring tågresandets nattliga dimensioner.

I en tid när transportmedel utvecklas och höghastighetståg med sömlösa räler ersätter äldre modeller, förändras även ljudbilden och upplevelsen. De karakteristiska ljuden från skenskarvarna som Somerset Maugham beskrev blir allt mer sällsynta. Samtidigt består den grundläggande upplevelsen av att färdas genom landskapet nattetid, inbäddad i sin kupé, omgiven av både välbekanta och främmande ljud.

Oavsett om vi bor intill järnvägsspåren eller bara tillfälligt reser med tåg, finns det något tidlöst i relationen mellan människan och det rullande stålet – en relation som fortsätter att inspirera både litteratur och personliga anekdoter om möten, missöden och magiska ögonblick i nattågens värld.