Säverman: Vita flingors mjuka fall

Det vita täcket: Adolf Niska och snöfallets poesi

I vintermörkret har många funnit inspiration i snöfallets tysta skönhet. Bland dessa finns sångaren Adolf Niska, ett namn som idag klingar obekant för de flesta, men som för hundra år sedan gjorde sig känd genom sin insjungning av ”Skrattvisan” ur operetten ”Geishan”.

Adolf Niska tillhörde en anmärkningsvärt mångsidig syskonskara. Medan han själv ägnade sig åt sången, blev hans bror Algoth Niska betydligt mer omtalad – dock av helt andra skäl. Algoth etablerade sig som en av Östersjöns mest notoriska spritsmugglare under förbudstidens era, ökänd för sin extremt snabba motorbåt som effektivt höll tullmyndigheterna på behörigt avstånd i Ålands hav.

Familjen Niska präglades av konstnärliga och äventyrliga anlag. Bland syskonen fanns en sopran, en operettsångare, en teaterchef och en dansös – en remarkabel samling talanger under samma familjetak. Men Algoth var kanske den mest mångfacetterade av dem alla. Utöver sin smugglarkarriär var han utbildad sjökapten, framgångsrik affärsman, landslagsspelare i det finska fotbollslaget och till och med olympier som tävlade i Stockholm 1912.

Spritsmuggling var under denna period både vanlig och romantiserad i populärkulturen. Ett exempel på detta är stumfilmen ”Spökbaronen”, där komikern Fridolf Rhudin gestaltar en olycklig själ som sitter strandsatt på en flytande mina ute på öppet hav. I en minnesvärd scen stannar två män i en racerbåt till vid minan, men istället för att rädda den nödställde öppnar de en hemlig lucka i minan, lastar över gömd smuggelsprit i sin båt, och lämnar sedan Rhudins karaktär kvar i samma prekära situation som tidigare. Sådan var den tidens humor som fick biografpubliken att skratta hjärtligt.

Medan publiken på Oscarsteatern i Stockholm njöt av ”Skrattvisan” ur ”Geishan”, inspirerades Adolf Niska av vinterlandskapet utanför. Det stilla snöfallet som täckte stadens teatrar och biografer för hundra år sedan är samma fenomen som vi fortfarande kan bevittna idag – ett evigt återkommande vinterskådespel.

Detta vackra naturfenomen fick Adolf Niska att fatta pennan och skriva dikten ”Snöfall”, som publicerades i tidningen Charme. Poemets avslutande rader fångar vinterlandskapets stilla förtrollning:

”Över skog och frusna vatten,
Frostklädd björk och snöklädd tall
Singlar sakta, – sakta, – sakta
Vita flingors mjuka fall.”

Dessa rader illustrerar den tidlösa fascinationen för snön som ett naturfenomen som förenar generationer av konstnärer, författare och vanliga människor. Niskas poetiska beskrivning av snöfallet resonerar än idag med alla som stannat upp för att betrakta snöflingornas hypnotiska dans mot marken.

Berättelsen om syskonparet Niska representerar också en fascinerande tidsperiod i nordisk kulturhistoria – en epok präglad av såväl operetter och stumfilmer som smuggelverksamhet på Östersjön. Medan Algoth Niska blev ihågkommen för sina djärva eskapader på havet, lämnade Adolf ett mer stillsamt men lika betydelsefullt kulturellt avtryck genom sina artistiska gärningar och poetiska observationer.

I dagens digitala tidsålder kan det vara värt att reflektera över hur dessa konstnärliga uttryck från det förflutna fortfarande berör oss, hur ett enkelt naturfenomen som snöfall kan inspirera till både sång och poesi. Kanske finns det något särskilt nordiskt i denna förmåga att finna skönhet i vinterns stillhet – en tradition som sträcker sig från Adolf Niskas tid till vår egen.