Silas Aliki: Staten och kapitalet gillar inte vänskap

Vänskapens dolda potential i en värld av institutionellt motstånd

I dagens samhälle möter vänskapsrelationer ett systematiskt motstånd från etablerade institutioner. Det märks tydligt när vänner försöker fatta gemensamma livsbeslut som involverar juridik, ekonomi eller andra formella strukturer.

För par som vill skaffa barn tillsammans via IVF-behandling ställs inga särskilda krav på relationens karaktär. För vänner däremot väntar närgångna frågor om huruvida relationen verkligen är lämplig för föräldraskap. Vid eventuell kontakt med socialtjänsten måste vänner sannolikt förklara sin familjebildning upprepade gånger.

Liknande hinder möter vänner som vill köpa bostad tillsammans. Bankerna bemöter sådana förfrågningar med skepsis, och kostsamma samäganderättsavtal kan bli nödvändiga. Även arvsrätten är strukturerad för att prioritera traditionella familjeband framför vänskapsrelationer. Till och med hyresmarknaden diskriminerar – förra året rapporterade Hem och Hyra om två vänner i Malmö som nekades delat boende eftersom de inte hade en sexuell relation.

I den nyutgivna boken ”Friends in Common. Radical Friendship and Everyday Solidarities” undersöker författarna Laura C Forster och Joel White vänskapens radikala möjligheter. De refererar till ett brev från författaren Jean Genet, som beskriver hur vänskapsrelationer är avgörande för att sociala rörelser ska kunna motstå motgångar och fortsätta sin kamp. Det är vännerna som får oss att komma tillbaka, gång på gång.

Detta kan förklara samhällets tendens att prioritera kärnfamiljen som organisationsform. I den privatiserade kärnfamiljen går mycket kraft åt till att upprätthålla själva familjeenheten, vilket lämnar mindre utrymme för engagemang i bredare samhällsfrågor. Paradoxalt nog rapporterar många som lever i kärnfamiljer om en djup ensamhet, trots löftet om att familjen ska tillfredsställa våra behov av närhet och omsorg. En vän beskrev nyligen livet i en småbarnsfamilj som att vara ”medlem i en superisolerad sekt”.

Kärnfamiljsmodellen, där en eller två vuxna ensamma bär ansvaret för barn och varandra, begränsar effektivt möjligheten till mer kollektiva projekt. Det handlar inte bara om tidsbristen som uppstår – den moderna kärnfamiljen är också en kostsam samlevnadsform där varje liten enhet förväntas ha egen bostad, bil och andra resurser. För att upprätthålla kärnfamiljsidealet, trots dess brister, måste vänskapen systematiskt nedprioriteras både juridiskt och kulturellt.

Författaren M E O’Brien diskuterar i sin bok ”Family Abolition. Capitalism and the Communizing of Care” hur de folkliga upproren i mexikanska Oaxaca 2006 utgör ett intressant exempel. Vad som började som en lärarstrejk utvecklades till ett självstyrande samhällsexperiment. En förutsättning för experimentets framgång var att den privata omsorgen som vanligtvis sker inom kärnfamiljen temporärt ersattes av gemensamma lösningar. Barnomsorg, matlagning och dagliga samtal flyttades från privata hem till offentliga platser och utfördes kollektivt bland vänner.

O’Brien menar att dessa vänskapsbaserade band var avgörande för experimentets överlevnad. En bidragande orsak till att självstyrningen till slut kollapsade var, utöver omfattande polisvåld, att vissa män hade svårt att acceptera att deras partners utvecklade betydelsefulla relationer utanför parförhållandet.

Vänskapens kraft kan upplevas som hotfull eftersom den fungerar utan tvång eller sanktioner. Till skillnad från många statligt sanktionerade relationer, som äktenskap eller andra institutionaliserade band, behöver vänskapen varken hot eller materiella fördelar för att bestå. Detta exponerar hur bräckliga många formella relationer egentligen är.

För att vänskapens radikala potential ska förverkligas måste vi dock ta den på allvar. Vänskapsrelationer som reduceras till kärnfamiljens eller parrelationens stödhjul har begränsade möjligheter att skapa större samhällsförändring. Rättviserörelser byggs inte på ljumma vänskaper som bara aktiveras när den romantiska kärleken sviker.

Den som önskar ett mer kollektivt liv måste ofta gå emot etablerade föreställningar om vad ett gott liv innebär. Medan kärleksrelationer har hela samhällsapparaten på sin sida står vänskapen ofta utan skydd och stöd.

Att leva med vänner som verkligt betydelsefulla relationer kräver mod att uttrycka denna längtan och våga öppna de privata rummen för varandra. För den som tar steget väntar potentiellt ett mindre ensamt liv – och kanske till och med möjligheten att förändra världen.