Siri Hustvedt berättar om sorgen och kärleken i ny memoar

”Jag lever. Min man, Paul Auster, är död. Han dog den 30 april 2024, klockan 06.58, här hemma i huset i Brooklyn där jag nu skriver dessa ord.”

Med dessa raka, osentimentala meningar inleder Siri Hustvedt sin nya bok ”En bok om spöken”. Hustvedt, som under de senaste veckorna rest mellan Norge, Danmark, Schweiz och Tyskland för att tala om boken, möter mig i Stockholm innan hon fortsätter vidare till Amsterdam för att slutligen återvända till New York.

När jag frågar hur det känts att tala om boken, och därmed om Paul, svarar hon med eftertänksam klarhet:

”Tröskeln till att tala om hans död klev jag över när jag skrev boken. Så den svåraste delen – alltså skrivandet, inte pratandet – klarade jag av då.”

Den 71-åriga författaren flyttar försiktigt på sin stol för att undvika solljuset som strömmar in genom fönstret i förlagshuset. I boken skriver hon: ”Det här är inte en bok om avgrunden, utan om Paul och mig.” Det var viktigt för henne att inte bara skapa en mörk skildring av sorg.

”Det var faktiskt glädjefyllt att skriva om våra minnen, både de bra och dåliga. Jag ville inte skriva en bok som enbart var mörk och tung. Jag menar, vad är poängen med det?”

Hustvedt och Auster har en gemensam dotter, Sophie Auster, som nu är 38 år. När Sophie var 11 år läste hon Emily Brontës ”Svindlande höjder” tillsammans med sin mamma och kom med en insikt som gjorde intryck: ”Vet du, mamma? Bra böcker kan vara väldigt sorgliga – men de är aldrig deprimerande.”

”Jag tänkte: Mitt barn är ett geni!”, säger Hustvedt och skrattar ljust. ”Sophie sammanfattade det så bra. Och på samma sätt ville jag att ’En bok om spöken’ i slutändan skulle vara upplyftande.”

Paul Auster och Siri Hustvedt var USA:s mest kända författarpar. Hon slog igenom internationellt med romanen ”Vad jag älskade” 2003, medan Auster blev världsberömd efter sin New York-trilogi som inleddes med ”Stad av glas” 1985. Austers image – de mörka solglasögonen, cigaretten mellan fingrarna, skrivmaskinen – förstärkte hans litterära stjärnstatus.

”Han var den sortens författare som omgavs av en mytisk aura. I en tidig version av Wikipedia-artikeln om honom stod det att han hade spelat i ett rockband. Alla dessa påhitt för att förstärka sagan… Men jag ville undvika att förvandla honom till ’Saint Paul’ i boken.”

Hustvedt påpekar också att saker hon själv skrivit och sagt ofta tillskrevs honom. ”Det var sådant vi kunde skratta åt. Men emellanåt var det också chockerande.”

Bokens titel, ”En bok om spöken”, anspelar på något som Auster sa strax innan han dog – att han ville komma tillbaka som spöke. Och enligt Hustvedt har han gjort just det.

”Den första tiden efter hans död kände jag röklukt i huset i Brooklyn, ett par gånger varje dag.” Nu händer det allt mer sällan, men efter ett författarsamtal i Köpenhamn under den pågående bokturnén kände hon lukten igen. ”I got a whiff!”, säger hon och tillägger med självironi: ”Det är lite löjligt förstås.”

De sista tio åren av sitt liv övergick Auster till e-cigaretter. Hustvedt tror att den upplevda tobakslukten handlar om hallucinationer – en fantomdoft. ”Vilket inte är ovanligt bland sörjande människor. Och jag vill inte att det ska försvinna. Men med tiden anpassar vi oss efter frånvaron av den vi sörjer, oavsett om vi vill eller inte.”

På frågan om var i sorgeprocessen hon befinner sig idag svarar hon eftertänksamt: ”Det är svårt att säga. Men jag vet att den här förlusten har förändrat mig. Det handlar om att vår dialog är borta, vilket är en irreparabel förlust. Och intimiteten. Och då menar jag allt, från den vänskapliga klappen till den erotiska himlen.”

Sedan sin debut 1983 har Hustvedt publicerat ett dussintal böcker: sex romaner, en diktsamling, en fackbok och flera essäsamlingar. Typiskt för hennes stil är hur hon i den nya boken stundtals närmar sig sorgen med akademisk skärpa, och konsulterar författare och filosofer som CS Lewis, Roland Barthes och Søren Kierkegaard.

”Jag ska alltid försöka förstå allting. Det är liksom min grej”, säger hon med ett självironiskt leende.

Boken är också en skildring av ett långt äktenskap med alla dess nyanser. ”Paul kunde vara väldigt envis. Men den envisheten, som ibland kunde driva mig till vansinne, tjänade honom väl som författare. När den där mannen väl började skriva så gav han sig inte.”

Det hände att hennes känslighet – hon kallar sig själv ”prinsessan på ärten” – och hans tjurskallighet frontalkrockade. ”Men ju äldre vi blev desto mindre grälade vi. De sista åren av vårt äktenskap var ganska jävla underbara.”

Memoaren innehåller även smärtsamma kapitel, som historien om Paul Austers son från ett tidigare äktenskap, Daniel, som länge kämpade med drogmissbruk. Hösten 2021 resulterade hans missbruk i en tragedi då hans tio månader gamla dotter dog av en förgiftning av heroin och fentanyl. Daniel Auster avled själv av en överdos ett halvår senare.

”Att inte skriva om det hade varit att hålla det bakom en förgiftad dimma – eftersom alla vet. Samtidigt ville jag inte att det skulle ta över boken.”

När Auster blev sjuk lade Hustvedt sitt dåvarande romanprojekt åt sidan. Nu planerar hon att återuppta arbetet, men känner osäkerhet. ”Personen som började skriva boken är inte längre densamma. Det är dessutom en politisk roman, och med tanke på Trumps galenskap och hur saker har utvecklats sedan dess måste jag ta ett nytt grepp.”

Hustvedt, som växte upp i Minnesota men också tillbringade barndomsår i Norge på grund av sin norska mamma, känner en allt starkare dragning till Skandinavien. ”Ju äldre jag blir, desto lyckligare är jag i Norden”, säger hon.

Med tanke på det politiska klimatet i USA har hon bestämt sig för att söka norskt medborgarskap. ”Med den politiska förskräckelse som vi genomlider i USA så har jag bestämt mig för att ansöka om norskt medborgarskap så fort jag kommer hem. Jag vill ge både mig själv och min dotter möjligheten att lämna USA om det behövs. I want an out.”