Självsäker soc-tant toppar hierarkin i ”Kutt mutt”

I den svenska konstscenen har Liban Abdules nya utställning ”Kutt mutt” blivit ett omdiskuterat inslag som utmanar etablerade föreställningar om makt och privilegier. Verket, som presenteras för allmänheten denna säsong, erbjuder en oförblommerad kritik av vit självbelåtenhet och strukturella ojämlikheter i vårt samhälle.

Abdule, som under de senaste åren etablerat sig som en av de mest intressanta konstnärerna i den yngre generationen, använder sin konst som ett verktyg för att väcka obekväma men nödvändiga samtal. Hans arbete kännetecknas av en direkt tilltal som sällan lämnar betraktaren oberörd.

”Kutt mutt” består av flera sammanlänkade installationer där Abdule skickligt blandar olika medier för att skapa ett uttryck som både är personligt och politiskt. Utställningen tar avstamp i konstnärens egna erfarenheter men öppnar samtidigt upp för bredare samhällsdiskussioner kring identitet, tillhörighet och representation.

I en av installationernas centrala delar använder Abdule sig av fotografier, ljud och objekt för att illustrera hur privilegier ofta är osynliga för dem som besitter dem. Detta grepp fungerar effektivt för att synliggöra strukturer som annars kan vara svåra att greppa för den som inte direkt drabbas av dem.

Särskilt anmärkningsvärt är hur utställningen lyckas balansera kritik med konstruktiv dialog. Istället för att enbart peka finger erbjuder Abdule ingångar till reflektion och självrannsakan, något som skapar en produktiv plattform för samtal om privilegier och maktstrukturer.

Det konstnärliga uttrycket är både raffinerat och rått på samma gång. Abdules tekniska skicklighet är uppenbar, men han undviker avsiktligt ett alltför polerat uttryck till förmån för en känslomässig direkthet som når fram till betraktaren med full kraft.

Utställningen har redan skapat debatt i konstvärlden, där vissa kritiker hyllar den som banbrytande medan andra ställer sig frågande till vissa aspekter av konstnärens metod. Detta är kanske ett tecken på att Abdule har träffat en öm punkt – när konsten väcker starka reaktioner har den ofta lyckats med sitt syfte att utmana och provocera.

Mångfaldsfrågor har under senare år fått allt större utrymme inom den svenska kulturscenen, men fortfarande domineras många institutioner av en homogen grupp kulturutövare. I detta sammanhang framstår Abdules arbete som särskilt viktigt genom sitt ifrågasättande av vem som får ta plats och vilka berättelser som anses värda att lyfta fram.

Det finns en tydlig koppling till en internationell konstdiskurs i Abdules verk. Paralleller kan dras till samtida konstnärer som Kara Walker och Kehinde Wiley, vilka också arbetar med frågor kring identitet och representation. Men Abdule tillför ett distinkt svenskt perspektiv som gör att hans arbete känns både globalt relevant och lokalt förankrat.

Trots utställningens många förtjänster lämnas besökaren med vissa frågetecken. Några av installationerna känns något underutvecklade och vissa symboliska grepp blir nästan övertydliga. Detta påverkar dock inte helhetsintrycket nämnvärt – snarare skapar det en känsla av att Abdule fortfarande är i en utvecklingsfas där mycket spännande återstår att se.

Kulturinstitutionen som står värd för utställningen har också gjort ett gediget arbete med att kontextualisera verken genom kringarrangemang som föreläsningar och diskussioner. Detta bidrar till en fördjupning av de frågor som Abdule väcker och skapar förutsättningar för en bredare publik att ta del av konstens budskap.

I en tid då polarisering präglar många samhällsdebatter erbjuder ”Kutt mutt” något ovanligt – en konfrontation som samtidigt öppnar för dialog. Abdules konst är inte behaglig eller lättsmält, men den är desto viktigare i sitt syfte att sätta maktrelationer i gungning.

För den som är intresserad av samtidskonst med politisk udd är ”Kutt mutt” en självklar punkt på kulturkalendern denna säsong. Utställningen utgör ett viktigt bidrag till en pågående samhällsdiskussion och bekräftar Liban Abdule som en konstnär att räkna med i svensk kulturliv.