Sju svenska författare om kärlek och litteratur: Den här romanen lagar ett krossat hjärta

Svenska författare delar sina tankar om litterär kärlek inför alla hjärtans dag

I en exklusiv rundfrågning berättar sex framstående svenska författare om sina favoritkärleksromaner, minnesvärda litterära kärlekspar och reflekterar över kärlekens plats i litteraturen.

Eric Cullhed, professor i grekiska vid Uppsala universitet, hyllar Gabriel García Márquez ”Kärlek i kolerans tid” som sin absoluta favoritkärleksroman. När det kommer till den klassiska litteraturen berättar Cullhed att de homeriska diktverken överraskande nog inte är särskilt romantiska, även om det finns enstaka undantag. I sin kommande bok ”Gråt. Vad dina tårar berättar om dig” utforskar Cullhed kopplingen mellan tårar och kärlek, där han bland annat lyfter fram idéer från Aristoteles till Descartes om att gråt egentligen uttrycker kärlek.

För författaren Maria Maunsbach började kärlekshistorierna i böcker göra intryck redan i barndomen. ”Allra första gången tror jag var i John Marsdens ungdomsserie ’I morgon när kriget kom’ när jag var ungefär tio år”, berättar hon. Senare gjorde den omöjliga kärleken mellan Winston och Julia i Orwells ”1984” stort intryck. När det gäller litteraturhistoriens mest minnesvärda kärlekspar nämner hon utan tvekan Karl Oskar och Kristina i Vilhelm Mobergs Utvandrarserien.

Soraya Bay, aktuell med novellsamlingen ”Ymnighetshornet”, minns hur hon som tonåring drabbades av Twilight-böckerna. ”Jag blev så drabbad av Bella och Edwards kärlekshistoria att jag själv blev olyckligt kär i Edward”, avslöjar hon. Bay lyfter särskilt fram Lina Wolff som en samtida författare med särskild förmåga att skildra relationer och maktförhållanden mellan män och kvinnor.

Bengt Ohlsson, författare och DN-krönikör, berättar att hans kommande roman ”Brandbergen” innehåller ett par ordentligt smärtsamma kärlekshistorier. Ohlsson är tydlig med sin syn på lyckliga kärleksskildringar i litteraturen: ”Romaner om lycka över huvud taget känns inte bara omoderna, utan meningslösa och tålamodsprövande. Åtminstone om man förväntar sig att litteraturen ska handla om svårigheterna med att vara människa.”

För författaren Torbjörn Flygt står Tolstojs ”Anna Karenina” i en klass för sig: ”Vem kan motstå ett episkt verk som lodar djupt i både hjärta och smärta?” Flygt nämner särskilt Dmitrij och Anna i Tjechovs novell ”Damen med hunden” som sitt favoritkärlekspar i litteraturen, med motiveringen att ”den totala besatthet som de båda drabbas av är evig, igenkännlig för alla som en gång känt stånghammaren i bröstet.”

Emma Hamberg lyfter fram sin roman ”Resten av allt är vårt” som den hon själv tycker bäst skildrar kärlek. ”Jag skrev den boken i ett nyförälskat rus, vilket minst sagt märks”, berättar hon och tillägger: ”Realism är så överskattat. Både i romaner och i livet.” Hamberg återkommer regelbundet till Katarina Mazettis ”Grabben i graven bredvid” för inspiration: ”Jag läser den boken minst en gång per år, och blir liksom mer och mer förälskad i de där två för varje läsning.”

Den norska författaren Nina Lykke menar att förvånansvärt få författare, levande eller döda, skriver riktigt bra om kärlek men nämner Elena Ferrantes Neapelkvartetten som ett lysande undantag. Hon lyfter också fram huvudpersonerna Ask och Embla i Agnar Mykles ”Sången om den röda rubinen” som sina litterära favoritkärlekspar.

För den som söker läsning att komma i stämning inför alla hjärtans dag är rekommendationerna många – från DH Lawrences ”Lady Chatterleys älskare” till Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken”, men kanske är det Ohlssons råd om att läsa Yuval Noah Hararis ”Sapiens” för ett brustet hjärta som sticker ut mest: ”Den hjälper en att tänka på annat, och man får lite perspektiv på sitt elände.”