Det är en vanlig impuls hos den som spelat rock i många år att testa om det man gör håller i en mer minimalistisk kontext. Amanda Werne, kvinnan bakom musikprojektet Slowgold, beskriver att enkelhet och kontraster är något hon söker efter i största allmänhet, inte bara i musiken utan även i livet. Detta har resulterat i hennes nya album ”Lugna”, inspelat i ensamhet i en skånsk stuga utan el och vatten.
Många artister genom musikhistorien har testat liknande tillvägagångssätt, men resultaten blir ofta förvånansvärt lika deras tidigare produktioner. Hos Werne är skillnaden dock påtaglig. Under de senaste 13 åren har Slowgold varit känt för sin dynamiska och nypsykedeliska göteborgssound där elgitarrer och långa instrumentala passager fått stort utrymme.
”Lugna” bryter helt med detta formspråk. Albumet består istället av korta, tonsatta textfragment där Wernes ljusa, spröda röst oftast bara ackompanjeras av en akustisk gitarr, långsamma pizzicaton och subtilt pianospel. Här och var förekommer visslingar eller inslag av munspel. De tidigare så karakteristiska långa instrumentalpartierna är nu helt borta, ersatta av ett kort och sakligt uttryck.
Ljudbilden för tankarna till Hope Sandoval från Mazzy Star. Det finns något i den ekoindränkta rösten som samtidigt förmedlar både lugn och ensamhet – som rösten från någon som helt accepterat sin plats i tillvaron. Den minimalistiska produktionen skapar en enhetlig stämning som genomsyrar hela albumet.
Inspelningen i den primitiva skånska stugan har tvingat fram ett nytt arbetssätt för Werne. Frånvaron av el och moderna bekvämligheter har avskalat musiken till sin essens, vilket låter lyssnaren komma närmare både artisten och materialet. Detta representerar en markant kursändring för Slowgold, vars tidigare album kännetecknats av ett mer utarbetat ljudlandskap och samspel med andra musiker.
Trots att albumet bitvis är ”superfint”, som recensenten uttrycker det, framstår materialet ibland som demos eller skisser snarare än färdiga kompositioner. Detta ger texterna större utrymme, vilket tyvärr också blottar vissa svagheter i språkbehandlingen. Recensenten menar att även enkelhet kan kräva mycket arbete för att uppnå full effekt.
Det avskalade formatet på ”Lugna” illustrerar en intressant trend inom svensk indiemusik, där flera etablerade artister söker nya uttryck genom att återgå till grunderna. För Werne verkar detta vara mer än bara ett konstnärligt experiment – det framstår som en personlig resa mot autenticitet och enkelhet.
Albumet får betyget tre av fem och framhålls som ett överlag lyckat försök, med låten ”Mot horisonten” som höjdpunkt. ”Lugna” är utgivet på skivbolaget Knippla/Playground, vilket placerar det inom den svenska indiescenen där Slowgold länge varit en respekterad röst.
För fans av Slowgolds tidigare material innebär ”Lugna” en möjlighet att uppleva Amanda Wernes konstnärskap från ett nytt perspektiv, medan nya lyssnare får möta en artist som vågar utforska ensamheten och enkelheten i sitt skapande. Albumet utgör ett intressant kapitel i den svenska musikscenen, där gränsen mellan experimentell enkelhet och kommersiell tillgänglighet ständigt omförhandlas.
7 kommentarer
Intressant att höra att Slowgold har tagit en så annorlunda riktning. Musikens utveckling kan verkligen vara spännande.
Jag undrar om denna nya stil kommer att bli lika uppskattad som den tidigare.
Det låter som ett bra exempel på hur artister kan växa och experimentera.
Att spela in i en stuga utan el och vatten låter både utmanande och inspirerande. I vår technologiska värld är det sällan man hör om sådana förhållanden.
Hur tror du att den avskildheten påverkar ljudet?
Jag är lite skeptisk till hur radikalt annorlunda albumet verkligen är. Många artister säger att de bryter med det förra, bara för att det säljer bättre.
Det är sant att många gör så för marknadens skull, men här verkar det som verklig utveckling.