Från Folkhemmet till Gulfen: En ny dröm tar form

Medan kriget i Mellanöstern nu kastar nya skuggor över ultramoderna skylines i Dubai och Doha, och svenska kolumnister med viss förtjusning beskriver hur influerare upptäcker att deras trygga paradis bara var en fasad, finns en djupare betydelse att utforska. Dessa städers verkliga makt har länge legat i de drömmar de väcker hos människor långt bortom deras gränser.

Kollektiva drömmar anses ofta vara för abstrakta och flyktiga för att vara värda seriös analys. I sin omätbarhet förmodas de sakna koppling till samhällsproblem som klimatkris, extremism eller ungdomsvåld. Men drömmar, eller avsaknaden av dem, formar framtida generationers visioner och samhällsprojekt. De kan omvandlas till infrastruktur och nya styrelseskick snabbare än vi anar. De är varken löst formade eller oskyldiga.

Under mer än ett sekel hade den amerikanska drömmen en närmast övernaturlig förmåga att överskrida verklighetens gränser och gestalta en gemensam tro på möjligheten till ett bättre liv. Till slut triumferade den också över den svenska folkhemsdrömmen – visionen om en jämlik, modern välfärdsstat som erbjöd ett hoppfullt mål för arbetarklassen under 1900-talets första hälft. Vid millennieskiftet stod Manhattan och Kalifornien som lysande fyrbåkar för världens kreativa klasser.

Men efterkrigstidens världsordning – Pax Americana och den liberala demokratin – har snabbt monterats ned inför våra ögon. I konkurrens med TikToks hyperkonsumistiska bildvärldar framstår den estetiskt blygsamma välfärdsstaten som en svag politisk vision. Vem koloniserar framtidens drömvärldar?

I en pågående etnografisk studie kring gängkriminalitetens periferi – om hur våldets atmosfär infiltrerar både gatukulturen och skärmens konsumtionskultur i utsatta områden – möter forskare ungdomar med varierande bakgrund. Många har föräldrar med migrationserfarenheter, men kommer från ordnade hem med tydliga framtidsambitioner. De flesta är studiemotiverade och endast ett fåtal dras in i kriminalitet. För majoriteten utgör de destruktiva kretsarna ett konstant bakgrundsbrus – närvarande men inte oundvikligt.

I samtalen med dessa ungdomar framträder en överraskande framtidsorientering. Drömmen riktar sig bortom Sverige, bortom Amerika, mot vad som kan kallas en ”gulfisk dröm” – en transnationell idévärld som undflyr etnisk eller kulturell fixering.

Som Martin Gelin beskriver i boken ”Mjuk makt” är samtidens blick inte längre vänd mot Hollywood, utan mot de futuristiska landskapen i Gulfregionen: Dubai, Qatar, Neom. Där sammanlänkas miljardsatsningar på energi, finans, kultur, sport och avancerad teknologi till en utopisk bildvärld – het, glänsande och artificiellt hoppfull. Detta står i skarp kontrast till vardagen i de nordiska välfärdsstaternas nedmonteringsfas. Gulfvisionen erbjuder något som liknar framtidstro, men till priset av att nuet förlorar sitt värde. I drömmen om en skinande framtid i ökensandens och kryptovalutornas ljus framstår livet i den nordiska betongmiljön som redan förlorat.

Den gulfiska drömmen hämtar näring från samtidens marknadsförda fantasier, kodade i Gulfen men globalt flödande genom sociala mediers algoritmer. Samtidigt leker den med äldre, mytiska föreställningar kopplade till arabvärlden – från den arabisk-islamiska guldåldern till panarabismens förhoppningar om arabisk enhet, allt filtrerat genom västerländsk orientalism. I dessa lager av historia och marknad, myt och algoritm, föds en ny framtidstro – postamerikansk, hyperkonsumistisk och avkoloniserande på samma gång.

För att förstå sådana skiften i kollektiva framtidsdrömmar kan vi använda den ryske litteraturhistorikern Michail Bachtins begrepp kronotop (tid-rum). När relationen mellan tid och rum förändras, förändras också vårt sätt att föreställa oss livet och den framtid vi börjar skapa.

Genom denna lins framstår Gulfens framtid som gränslös rumslig expansion och framtidsorientering, en gång kännetecknande för nu obsoleta modeller – Amerikas acceleration och Europas stabilitet. Den sociala rörlighet som definierade Europas efterkrigsår uppfattas idag som förstenad i en museal tidslöshet, medan Gulfens kronotop representerar en vertikal Burj Khalifa där kometkarriären tycks garanterad.

Denna gulfiska dröm är inte begränsad till ungdomar med familjeband till regionen. Den cirkulerar som en atmosfär genom algoritmiska flöden, repeterad i bild, ljud och rytm, och griper tag i ungdomars begär långt bortom specifika diasporagrupperingar. Sociala mediers influerare från Gulfen – inom fitness, fest eller finans – kommer från världens alla hörn men delar öppen vördnad för pengar, som i den virala TikTok-texten av ”internationella party-tjejen” Sambrielle: ”Leave your man, fly to Dubai, Arabian nights, you’ll find a rich guy… Money’s the type of language I like.”

I samtal talar ungdomar entusiastiskt om Gulfregionens teknologiska utveckling – planetens högsta skyskrapor, Asiens största tunnelbana, flytande öar och flygande städer. Detta kopplar de till avsaknaden av skatter och kriminalitet. I Gulfen, menar de, kan man bli rik, attraktiv och trygg samtidigt, till skillnad från Europa där staten ”äger allt” men varken kan skydda medborgarna eller göra dem välbärgade.

Det ekonomiska system denna dröm både närs av och för med sig går bortom det konventionellt ”nyliberala”. Vad som marknadsförs är snarare en anarkokapitalism, kännetecknad av total avsaknad av gemensam stat och sociala skyddsnät. Paradoxalt nog är detta bara den lockande fasaden – bakom den glittriga marknadsanarkin regerar i verkligheten absoluta monarkier med kompromisslös politisk kontroll.

Denna paradox utgör de materiella fundamenten för den gulfiska drömmen. I likhet med alla kapitalistiska drömmar, inte minst den amerikanska, vilar den på våld, men med den unika egenskapen att inte ens låtsas om jämlikhet och frihet. Den stoltserar med rå konkurrens där den starkaste alltid förtjänar att vinna.

Men genom skärmens filter syns inte konsekvenserna. Som utopiskt narrativ bär den gulfiska drömmen drag av vad kulturteori kallar ”cruel optimism” – ett ömsint fasthållande vid drömmen om ett gott liv som aldrig kan förverkligas. Vi ser en avkoloniserande omformulering av både den europeiska välfärdsdrömmen och den amerikanska meritokratidrömmen, förflyttad till Gulfens öken med en framtidsvision byggd på både sand och digital kod.

Om skylines i Gulfen en dag skulle mörkna kommer drömmen sannolikt ändå att bestå. Den kommer flyta vidare till nästa plats där kapitalet utlovar fart, glitter och gränslös individuell framgång. Frågan är inte om denna dröm överlever nuvarande konflikter, utan om samhällen som fortfarande tror på jämlikhet och solidaritet överhuvudtaget har en konkurrerande dröm att erbjuda.