”sonetter” på Göteborgs stadsteater är en våghalsig och salig scenkonstmix

I Kenneth Kvarnströms senaste verk ”sonetter” bjuds publiken in till en föreställning som pendlar mellan det djupt personliga och det distanserat akademiska. Verket, som presenteras som ett pärlband av fristående scener, lyckas stundom fånga åskådarens fulla uppmärksamhet men faller ibland platt i sin ambition att förmedla konstnärlig substans.

På scenen möter vi en ensemble som kämpar med att hitta balansen mellan det emotionella uttrycket och den mer intellektuella framställningen. När föreställningen är som bäst erbjuder den minnesvärda ögonblick där dansarnas personliga tolkningar tränger genom det sceniska rummet och skapar genuina avtryck hos betraktaren.

Kvarnström, som under årtionden etablerat sig som en av Sveriges mest inflytelserika koreografer, tar i detta verk ett något annorlunda grepp. Han låter sonetterna – den klassiska diktformen – fungera som strukturell inspiration, vilket skapar en intressant kontrast mellan den strikt formella traditionen och den mer fria sceniska tolkningen.

Det som främst stör upplevelsen är de stunder då föreställningen övergår i något som mer påminner om en akademisk redovisning. Dessa faktainslag bryter rytmen och försvagar det konstnärliga uttrycket. När informationsförmedlingen tar överhanden går den emotionella kraften förlorad, och resultatet blir märkligt distanserat.

Ensemblen presterar dock överlag starkt och vissa individuella insatser är verkligt lysande. Särskilt framträdande är de sekvenser där dansarna tycks hitta en personlig ingång till materialet, vilket resulterar i scener som etsar sig fast i minnet långt efter att föreställningen är över.

Ljussättningen spelar en avgörande roll i verkets dramaturgiska uppbyggnad. Genom skickligt komponerade ljusbilder skapas rum i rummet, vilket både understryker och kontrasterar koreografins intentioner. Detta visuella element bidrar starkt till föreställningens mest lyckade partier och visar på Kvarnströms känsla för scenografisk helhet.

Den musikaliska kompositionen, som växlar mellan elektroniska passager och mer traditionella inslag, skapar ytterligare en dimension i verket. Ibland fungerar musiken som en perfekt följeslagare till rörelsen, i andra stunder uppstår en intressant friktion mellan ljud och kropp som genererar nya tolkningsmöjligheter.

”Sonetter” är på många sätt typiskt för Kvarnströms senare karriär – ett verk som balanserar på gränsen mellan det experimentella och det tillgängliga. Denna balansgång är både verkets styrka och svaghet. När experimenten lyckas uppstår magiska ögonblick av scenisk närvaro, när de misslyckas blir resultatet snarare en övning i teoretisk dansförståelse än levande scenkonst.

Kvarnströms konstnärskap har alltid präglats av en intellektuell ansats, och ”sonetter” är inget undantag. Men den stora skillnaden mellan hans mest framgångsrika verk och detta något ojämna stycke är just förmågan att låta det intellektuella arbetet vara en grund för det emotionella uttrycket, snarare än att låta det intellektuella ta överhanden.

I den samtida svenska dansscenen, där gränserna mellan olika uttrycksformer ständigt utmanas och omförhandlas, representerar Kvarnström en särskild röst. Hans förmåga att kombinera klassisk danstradition med moderna uttryck är fortfarande relevant, även om ”sonetter” inte når samma höjder som hans mest minnesvärda verk.

Trots ojämnheten finns det mycket att uppskatta i föreställningen. Den lekfulla kampen mellan form och innehåll, mellan det personliga och det allmängiltiga, skapar en spänning som håller publikens intresse vid liv. Och i de stunder då alla element samverkar – rörelse, ljus, musik och närvaro – uppstår ögonblick av sann scenisk magi.

”Sonetter” kommer knappast att gå till historien som ett av Kvarnströms mest betydande verk, men det erbjuder ändå en inblick i en koreografs ständiga utforskning av dansens möjligheter och begränsningar. För den som intresserar sig för den samtida dansens utveckling i Sverige är föreställningen därför ändå väl värd ett besök.