Debatt om konstmusikens presentation i Berwaldhallen fortsätter

En debatt om hur klassisk musik bör presenteras för publiken har blossat upp mellan Berwaldhallens konserthuschef Staffan Becker och kördirigenten Anna Rosén. Diskussionen inleddes efter Roséns debattartikel i DN den 12 januari där hon kritiserade utformningen av jul- och trettondagskonserterna i Berwaldhallen.

Staffan Becker bemöter nu kritiken och påpekar att de kritiserade konserterna endast utgör två av omkring femtio produktioner under Berwaldhallens säsong. Han betonar även att påståendet om att det nationella utrymmet för konstmusik i svensk public service skulle vara begränsat är felaktigt.

”Det är beklagligt att konstatera att ordföranden i föreningen Sveriges Körledare inte känner till det stora musikutbudet i Berwaldhallen och i public service”, skriver Becker i sitt svar.

Becker hänvisar till flera exempel på vad han menar visar konstnärligt mod, bland annat framförandet av György Ligetis ”Requiem” under hösten – ett mycket krävande verk för både kör och orkester. Han nämner också ett nyskrivet verk av Mikael Karlsson och Anna von Hausswolff som beställts till Östersjöfestivalen 2025.

Enligt Becker var valet av komikern Jonatan Unge som presentatör för trettondagskonserterna ett medvetet beslut som krävde ”mod, självkänsla och övertygelse”. Unge beskrivs som en av Sveriges mest uppskattade komiker, känd för sin impulsiva och lätt sarkastiska humor.

Becker framhäver också att Berwaldhallen tillsammans med Sveriges Radio P2 troligen är den musikinstitution i Sverige som beställer mest ny musik. Han påpekar att 2025 blev ett rekordår med en markant publikökning, särskilt för de klassiska konserterna.

”Vem bestämmer hur den klassiska musiken ska presenteras? Jag tycker att det ska vara öppet och i ständig utveckling, med fokus på att välkomna en bred publik”, avslutar Becker.

Anna Rosén svarar direkt på Beckers inlägg och klargör att hon är väl medveten om Berwaldhallens omfattande musikutbud och att hon i sitt ursprungliga inlägg faktiskt framhävde husets höga musikaliska kvalitet. Hon menar dock att jul- och trettondagskonserterna når en bredare publik genom sändning i nationell radio och TV, vilket gör frågan om hur musiken presenteras särskilt viktig vid dessa tillfällen.

”Självkänsla och konstnärligt mod ska väl inte bara vara förunnat dem som redan har en etablerad relation till Berwaldhallen?”, frågar Rosén retoriskt.

Hon förtydligar att humor och skratt har sin plats på en trettondagskonsert, men att den bör erkännas som en egen konstform så att den blir ett tillskott och inte en belastning. Rosén ställer också frågan om det verkligen är humor att ”hänga ut en hel musikergrupp och göra sig lustig över deras instrument i direktsändning”.

Rosén avslutar med att instämma i Beckers vision om en öppen och utvecklande miljö som välkomnar en bred publik, men tillägger att detta mycket väl kan förenas med ”både humor, stil och kvalitet”.

Debatten belyser en bredare diskussion inom kulturvärlden om hur klassisk musik bör presenteras för att både bevara sin konstnärliga integritet och samtidigt nå ut till nya publikgrupper – en balansgång som kulturinstitutioner runt om i landet ständigt arbetar med.