Ståhlis: Att vara eller inte vara en badanka

I spåren av livet reflekterar jag ibland över hur vi minns dem som lämnat oss. När jag läser minnesord och dödsrunor slås jag av tanken: Vad skulle den bortgångne själv tycka om denna beskrivning? Skulle personen känna igen sig eller vilja göra ändringar, lägga till detaljer eller stryka andra?

Vissa tar kontroll över sitt eftermäle medan de fortfarande lever. Författaren Fritiof Nilsson Piraten och den amerikanske statsmannen Benjamin Franklin är kända exempel på personer som författade sina egna eftermälen. Franklin beskrev redan i ung ålder sin kropp som en åldrad bok vars innehåll skulle ges ut i en ny och bättre upplaga efter döden. Den irländske poeten och komikern Spike Milligan valde en mer humoristisk approach med gravskriften: ”I told you I was ill” (Jag sa ju att jag var sjuk).

Frågan om hur vi vill bli ihågkomna dök upp i mitt medvetande under en resa till England 2014. Jag befann mig där för att skriva om 450-årsjubileet av William Shakespeares födelse. Efter intervjuer med Shakespearekännare i London och besök på den historiska teatern The Globe, tog jag tåget till Stratford-upon-Avon, den lilla staden där dramatikern föddes.

Vid ankomsten till Stratford-upon-Avon möttes jag av en häpnadsväckande kommers runt det brunmurriga, historiska huset där Shakespeare sägs ha kommit till världen. Souvenirindustrin hade förvandlat den litterära giganten till allt från kylskåpsmagneter och musmattor till manschettknappar och handdukar. På dessa produkter fanns ofta kända Shakespearecitat som ”To be or not to be”.

Det som verkligen fångade min uppmärksamhet var en gul badanka av plast, utformad för att likna dramatikern – komplett med blå kavaj, tidsenligt pagehår, mustasch, pipskägg och en överdrivet uppsvälld näbb som för tankarna till moderna skönhetsingrepp. Jag stod länge med denna märkliga skapelse i handen och funderade över vad Shakespeare själv skulle ha tyckt om att bli förevigad som ett badkarsföremål.

Kommersialisering av kulturella ikoner är inget nytt fenomen. Marknadsförare har sedan länge insett värdet av att knyta produkter till kända personligheter, även sådana som varit döda i århundraden. Shakespeare, vars verk utforskar de djupaste mänskliga känslorna och existentiella frågorna, reduceras till en leksak för badkaret – en fascinerande motsättning.

Fenomenet väcker frågor om hur vi hanterar vårt kulturarv. Å ena sidan kan man argumentera för att dessa souvenirer håller minnet av Shakespeare levande och kanske inspirerar nya generationer att upptäcka hans verk. Å andra sidan kan den kommersiella förenkling som dessa föremål representerar uppfattas som en förminskning av Shakespeares litterära betydelse.

Denna upplevelse fick mig att reflektera över mitt eget potentiella eftermäle. När jag senare diskuterade detta med min sambo Douglas, ställde jag den halvt skämtsamma frågan: ”Hur skulle du vilja bli ihågkommen? Som Vasastans charmör? Blodhundarnas skräck eller korvsnuttarnas gourmand?”

Hans intresserade blick avslöjade att frågan träffade en känslig punkt. Det är något djupt mänskligt i att fundera över hur vi kommer att minnas, och hur vi vill bli ihågkomna.

Kanske är det just denna önskan att lämna ett avtryck som driver oss att skapa, att bygga relationer och att forma vår identitet. Vi vill alla, i någon mån, efterlämna något som säger: ”Detta var jag, detta betydde jag, detta bidrog jag med.”

Men samtidigt har vi begränsad kontroll över hur eftervärlden tolkar oss. Skulle Shakespeare ha gillat att bli en badanka? Det får vi aldrig veta. Men en sak är säker – hans ord lever vidare, badanka eller ej.