Ståhlis: Kudden var stenpackad. Kompakt var bara förnamnet

Dunkuddens skräckinjagande makt över nattsömnen

För ett tag sedan bestämde jag mig för att investera i en ny sovkudde. Efter otaliga nätter av frustration med min befintliga kudde kändes beslutet både rimligt och nödvändigt. Den gamla kudden, en ”medium” i fyllnadsgrad från ett välkänt märke, hade successivt förvandlats till ett platt, motsträvigt monster som varje kväll krävde en intensiv brottningsmatch.

Varje natt upprepades samma ritual. Jag försökte förgäves forma den till något som kunde ge mitt huvud stöd under nattsömnen. Rullande, veckande och knådande – alla manövrer gav samma resultat: kudden återgick obönhörligen till sitt totalt utkavlade tillstånd. För en bokläsare som mig var detta särskilt problematiskt, eftersom nacken saknade det stöd som behövdes för en bekväm läsposition.

Lösningen verkade självklar. Jag skulle beställa exakt samma märke och modell, men välja varianten med högre fyllnadsgrad. Ett enkelt köp på nätet senare var problemet teoretiskt löst. Jag struntade i butikernas rekommendationer om att provligga kuddar före köp, eftersom jag redan var bekant med produktserien. Det enda som behövdes var mer fyllning, mer höjd, mer stöd – enkelt.

När den efterlängtade paketet äntligen levererades kände jag en barnslig förväntan. Samma kväll förberedde jag sovrummet med omsorg – nytvättade, prasslande lakan och ett välstruket örngott. Här borde varningsklockorna ha ringt. Redan när kudden skulle tryckas in i örngottet visade den första tecken på motstånd. Den vägrade samarbeta, spjärnade emot och betedde sig som om den hade en egen vilja.

Efter en kortare kamp lyckades jag dock övermanna den med ett slugt handgrepp, och kudden hamnade slutligen på sin plats i sängen. Några timmar senare lade jag mitt trötta huvud på min nya, ”höga” sovkudde och möttes av – ingenting. Eller rättare sagt, jag möttes av något som mest liknade ett stenblock. Kudden var så kompakt, så hårt packad med dun, att det kändes som att vila på ett forntida egyptiskt huvudstöd tillverkat av granit.

”Tur att man inte har höjdskräck,” muttrade jag till min strävhåriga tax Douglas, som låg upptagen med sin egen märkliga nattritual – att omsorgsfullt bädda på ett ställe för att sedan demonstrativt lägga sig någon helt annanstans.

”Det är precis som om jag skulle bädda i sovrummet men sedan gå och lägga mig i soffan,” kommenterade jag. Douglas förblev som vanligt tyst inför mina filosofiska betraktelser.

Som läskudde fungerade nyförvärvet någorlunda, men tanken på att sova en hel natt på denna betonglika skapelse kändes alltmer avskräckande. I ren frustration, innan jag släckte läslampan, gav jag kudden en kraftfull rak höger. Den verkade överraskad för ett ögonblick, skrynklade ihop sig något, men återhämtade sig snabbt och återtog sin ursprungliga, kompromisslösa form.

Jag övervägde fortsatt kamp – kanske en krok? Men definitivt inte en uppercut; det hade bara gjort den förhatliga kudden ännu högre. Vid det här laget hade Douglas fått nog av mina nattliga boxningsövningar och gav ifrån sig ett missnöjt gnöl.

Så jag kapitulerade. Lade mitt huvud på den höga kudden och försökte se fördelarna: från denna upphöjda position hade jag åtminstone utmärkt utsikt över sovrummets alla dunkla vrår.

Nästa morgon, med en märkbar stelhet i nacken och ryggen, välkomnade jag min gamla, platta kudde tillbaka. Den var kanske inte perfekt, men åtminstone inte aktivt fientlig mot min nattsömn.

Kuddsagan illustrerar en allmänmänsklig sanning: ibland är det vi tror oss vilja ha inte alls vad vi behöver. Och ibland är det välbekanta, trots sina brister, att föredra framför det okända – särskilt när det okända visar sig vara lika följsamt som en betongplatta och lika bekvämt som en parkbänk.