Ståhlis: Nu går det förkläden på catwalken

Efter en oväntad vändning har förklädet, detta vardagliga köksplagg, tagit klivet upp på den italienska catwalken som ett modeplagg att bära ovanpå vanliga kläder – inte bara i köket utan även på jobbet eller festen. Denna utveckling väcker både leenden och viss skepsis hos många.

Förklädet har historiskt sett haft en praktisk funktion – ett skydd mot stänk och spill vid matlagning, bakning, grillning och andra hushållssysslor. På 50-talet kunde det visserligen ses som en symbol för hemmafrun, även om kända kockar som Tore Wretman också bar det i sina matprogram.

För många i den äldre generationen var förklädet helt enkelt ett funktionellt arbetsplagg, utan några övriga konnotationer. Tanken att det nu ska förvandlas till ett modeplagg skulle förmodligen bemötas med ett fnys av skepticism från denna generation.

Men modet går i cykler, och det som en gång var strikt funktionellt kan plötsligt få ny status som trendig accessoar. Dock är det inte utan komplikationer. I en tid då helsvart är en dominerande klädkod, särskilt i urbana miljöer, skulle ett vitt ”mode-förkläde” lätt kunna misstas för en serveringsuniform på en restaurang. Tänk dig förvirringen när någon på krogen plötsligt börjar få beställningar på råbiff med pommes frites!

I kontrast till denna lättsamma modenyhet finns en annan klädrelaterad fråga som väcker starkare känslor – den officiella klädkollektionen för svenska OS-truppen. I samband med vinter-OS i Milano 2026 har den svenska klädkollektionen tagits fram i samarbete med idrottarna, vilket i grunden är en positiv utveckling.

Men frågan många ställer sig är: Varför står ett japanskt klädföretag för designen? Sverige har en rik tradition av skickliga designers som skulle kunna representera landets estetiska identitet på den internationella idrottsarenan. Kronprinsessan Victoria har exempelvis gjort ett förtjänstfullt arbete med att lyfta fram svensk design genom att ofta bära kreationer av inhemska designers.

Historiskt har Sverige haft ikoniska OS-kollektioner, som Wanja Djanaieffs omtalade kreationer från 1972 och Brita Wassdahls fårpälsjackor tjugo år senare. Dessa plagg blev inte bara uppskattade av idrottarna utan etablerade sig även som kulturella referenspunkter i svensk designhistoria.

Det finns en stark känsla av att när nationer tävlar i fysisk prestationsförmåga och uthållighet borde även den nationella designen få möjlighet att visa sina styrkor. Den troliga förklaringen till valet av ett japanskt företag handlar naturligtvis om ekonomi och sponsoravtal. Det är talande att företagets logotyp på plaggen är nästan lika framträdande som den svenska märkningen med ”SWE” och de tre kronorna.

Denna kommersialisering av nationella symboler och identitetsmarkörer är något som väcker frustration hos många traditionsbärare. Det handlar i grunden om en avvägning mellan ekonomiska realiteter och kulturell stolthet – en avvägning som blir särskilt känslig i internationella sammanhang som OS, där ländernas särprägel traditionellt har fått ta plats och vara synlig.

I ett större perspektiv speglar dessa två klädrelaterade fenomen – förklädet som plötsligt blir mode och den japansk-designade OS-kollektionen – hur globalisering och kommersialism förändrar vår relation till kläder och deras kulturella betydelse. Vare sig vi möter dessa förändringar med ett leende eller ett morr säger de något väsentligt om vår tid.

Och för den som står utanför dessa mänskliga bekymmer, som den strävhårige taxen Douglas, är sådana ytliga angelägenheter av mindre betydelse – en korvsnutt förblir trots allt alltid en korvsnutt, oavsett förpackning.