Stefan Jonsson: Grönland är Danmarks chans att lägga den gamla världsbilden bakom sig

I Grönlands skugga: Ett kolonialt arv i förändringens tid

Sommaren 1999 tog konstnären Pia Arke ett betydelsefullt steg i sin personliga och kulturella historia. Under ett besök på Dagens Nyheters bildarkiv hittade hon oväntat ett fotografi av sina egna morföräldrar, Niels och Katinka, taget 1932 i Ittoqqortoormiit (även kallat Scoresbysund) i Östgrönland. Fotografiet, som tillhörde The Times i London, bar den typiskt koloniala beskrivningen ”Eskimåer som expeditionen mötte på sin väg till basen.”

Året innan hade Pia och jag besökt hennes födelseort Ittoqqortoormiit, en plats med djupa koloniala rötter. Orten grundades 1925 när det danska Grönlandssällskapet, både med löften och tvångsmetoder, förmådde ett tjugotal inuitfamiljer att flytta dit. För Danmark var etableringen av denna bosättning brådskande – en strategisk handling i en större geopolitisk kamp.

Det lilla samhället Ittoqqortoormiit, med sina knappt 400 invånare, fungerade som ett mikrokosmiskt exempel på koloniala maktstrukturer. Samhällets hierarki var tydlig: överst ett skikt av experter från Köpenhamn – polis, läkare, kommundirektör, ingenjör och handelsman. Under dem en ursprungsbefolkning präglad av hög arbetslöshet, utbredd fattigdom och begränsade framtidsutsikter för ungdomar.

Jägarfamiljerna som tvångsförflyttades till Scoresbysund var omedvetna om att de spelades ut som brickor i ett geopolitiskt schackparti. Nordöstra Grönland var vid denna tid obefolkat – en ”terra nullius” – och flera stater, främst Norge, gjorde anspråk på området. Tvisten avgjordes 1933 i Internationella domstolen i Haag till Danmarks fördel, där etableringen av Scoresbysund fungerade som ett övertygande bevis på Danmarks vilja att ”utveckla” området.

Mellankrigstidens geopolitiska teorier byggde på idén att staters makt och territoriella räckvidd bestämdes av deras ”vitala kraft” – en kombination av befolkningstal, industriproduktion, tillgång till odlingsbar mark, råvaror och militär kapacitet. Politiska gränser betraktades som elastiska, ständigt omformbara genom maktbalansen mellan stater.

Ett talande exempel på denna pragmatiska geopolitik är avtalet från 1917 mellan Danmark och USA om Danska Jungfruöarna i Karibien. USA förvärvade ögruppen för sin flotta, medan Danmark fick 25 miljoner dollar i guld (motsvarande cirka 600 miljoner i dagens värde) och – kanske viktigast – USA:s stöd för Danmarks suveränitet över Grönland. De som faktiskt levde på dessa platser tillfrågades aldrig.

Efter andra världskriget förändrades den internationella ordningen. Nazitysklands grymheter hade visat vart geopolitiska maktanspråk kombinerade med rasbiologi kunde leda. De segrande stormakterna, under press från antikoloniala rörelser, etablerade en ny multilateral internationell rättsordning genom FN, avsedd att garantera folkens självbestämmande och förhindra krig.

Samtidigt fortsatte Danmark sin egen form av kolonialism. År 1946 fastställde Danmark i FN Grönlands status som dansk koloni, och genom en grundlagsändring 1953 gjordes Grönland formellt likställt med andra delar av Danmark – allt utan att grönländarna fick möjlighet att yttra sig. Inte heller när Danmark 1951 överlät Grönlands försvar till USA tillfrågades den grönländska befolkningen.

I dagens värld ser vi geopolitikens återkomst. Den efterkrigstida internationella rättsordningen saknar numera starka försvarare. Mellanstatliga relationer handlar alltmer om att säkra suveränitet över kritiska resurser, gränser, säkerhet och teknologi – eller i värsta fall om den starkares rätt att dominera. Konsekvenserna är tydliga i Palestina, Ukraina och Venezuela, med statslösa folk, minoriteter och flyktingar som de främsta offren.

Även EU har sedan 2019 antagit en tydligare geopolitisk agenda, med fokus på att försvara den ”europeiska livsstilen”. Principer om demokrati, mänskliga rättigheter och folkrätt anpassas i högre grad till strategiska egenintressen, delvis som reaktion på växande nationalism i Europa, Rysslands invasion av Ukraina, och USA:s tidigare administrations territoriella maktpolitik.

För Grönland och Danmark innebär detta en historisk möjlighet. Istället för att fortsätta i det geopolitiska och koloniala tankemönstret, skulle Grönlandsfrågan kunna hanteras genom ett tydligt ställningstagande för folkens självbestämmande: villkorslös självständighet när grönländarna önskar det, tillsammans med omfattande stödpaket och jämlika samarbeten för samhällsutveckling och välfärd. Detta skulle kunna fungera som gottgörelse för kolonialismens historia och som en modell för en mer hållbar global framtid.

Frågan är om denna väg kommer att väljas, eller om världen redan har passerat en tröskel mot en framtid dominerad av nationalistiska egenintressen, imperialism och konflikter.