Strindberg är trött på stockholmsmännens eviga positionerande

I den tysta salongen står August Strindbergs röst stark och obeveklig genom tiden. Ensam, bitter, och kompromisslöst uppriktig riktar han sin skarpa blick mot vårt moderna samhälles svaghet och hyckleri. När Thérèse Brunnander nu tolkar Strindbergs verk synliggörs en man som kämpade inte bara med sin omvärld utan också med tidens strikta ramar för manlighet.

Brunnanders läsning av Strindbergs texter erbjuder en ny ingång till författarens välkända misantropi. Istället för att enbart se hans bitterhet som ett uttryck för kvinnohat eller allmän människofientlighet, visar hon hur hans äckel inför civilisationen kan tolkas som en existentiell kamp för autenticitet.

”Det finns en frihetslängtan hos Strindberg som ofta förbises i den traditionella bilden av honom som kvinnohatare,” förklarar Brunnander i sin tolkning. ”Han kämpade mot tidens krav på manlighet – den påtvingade kostymen som samhället krävde att han skulle bära.”

Strindbergs behov av ensamhet framstår i detta ljus inte som misantropi utan som ett nödvändigt tillstånd för skapande. Han vände sig från samhället för att kunna formulera sin kritik mot det. Brunnander visar hur författaren gång på gång i sitt författarskap återkommer till civilisationens förkonstling och längtan efter något mer autentiskt.

I Strindbergs bitande kritik av sin samtid finns även en skarp kommentar till vår egen tid. Hans avsky inför sociala konventioner och ytlighet speglar många av de frågor vi brottas med idag om identitet, äkthet och sociala masker. När Brunnander dissekerar hans texter framträder en överraskande modern röst.

Litteraturvetaren Maria Karlsson vid Uppsala universitet menar att denna nyläsning av Strindberg är betydelsefull: ”Brunnanders tolkning ger oss möjlighet att se Strindberg som mer än en bitter misogyn. Hans kritik av samhället och manlighetens tvångströja var långt före sin tid och har relevans även för dagens diskussioner om könsroller.”

Strindbergs författarskap har alltid väckt starka känslor. Från ”Röda rummet” till ”Inferno” utmanade han konsekvent samhällets normer och konventioner. Han var en författare som vägrade kompromissa med sin vision, även när den gjorde honom impopulär bland samtidens kritiker och publik.

Den svenska teatern har en lång tradition av Strindbergtolkningar, men Brunnanders läsning markerar en ny riktning. Genom att fokusera på hans längtan efter frihet från sociala konventioner ger hon en mer nyanserad bild av författaren.

Under sin livstid flyttade Strindberg ständigt mellan olika miljöer – från Stockholm till Paris, Berlin och andra europeiska städer. Detta nomadiska liv kan ses som ett uttryck för hans strävan att undkomma samhällets förväntningar. Han var en outsider som observerade samtiden med skarp blick, ofta från marginalens position.

Strindbergs ambivalenta förhållande till kvinnor har ofta stått i centrum för analyser av hans verk. Brunnander menar dock att hans kvinnosyn bör förstås i ett bredare sammanhang av misstro mot alla sociala konstruktioner, inklusive dåtidens rigida könsroller.

”När vi läser Strindberg idag ser vi en man som kämpade med sin tids förväntningar på maskulinitet. Hans ilska mot kvinnor var delvis en reaktion mot de roller som båda könen tvingades in i,” förklarar Brunnander.

Litteraturkritikern Göran Greider kommenterar att ”Strindbergs vresighet och sociala obehag känns märkligt relevanta i vår tid av konstant uppkoppling och social övervakning. Hans längtan efter ensamhet blir nästan en revolutionär akt i dagens samhälle.”

När Brunnanders tolkning nu presenteras för en ny publik väcker den frågor om hur vi förhåller oss till våra litterära giganter. Kan vi omvärdera deras verk utan att förlora den historiska kontexten? Hur kan vi läsa Strindberg på 2020-talet?

Det är kanske just i spänningen mellan Strindbergs kompromisslösa individualism och vår tids komplexa identitetsdiskussioner som hans författarskap blir som mest relevant. Hans röst ekar genom tiden – bitter, äkta och obekväm. En röst som vägrar att anpassa sig, som kräver rätten att vara människa på egna villkor.

Brunnanders nyläsning erbjuder oss inte en förskönande bild av Strindberg, utan en mer komplex förståelse av en författare vars vrede och skärpa fortfarande har kraft att störa vår bekväma självbild.