En glömd röst från arbetarklassen: Maria Sandel och hennes litterära arv

I en tid då rösträtt tillhörde den förmögna mannen och arbetarklassens villkor präglades av misär, trädde en osannolik författare fram ur Stockholms fattigkvarter. Maria Sandel, född på valborgsmässoafton 1870, blev Sveriges första kvinnliga arbetarförfattare och en pionjär vars berättelser skildrade en verklighet som få tidigare vågat beskriva.

Efter att ha förlorat sin far i tidig ålder växte Sandel upp på Kungsklippan i Stockholm med sin mor som försörjde dem genom en enkel mjölkbod. Vid 16 års ålder emigrerade hon till USA, där hon arbetade som piga men också utvecklade sitt skrivande genom högstämda dikter i svenskspråkiga tidningar som New York-baserade Nordstjernan.

När hon återvände till Sverige fyra år senare möttes hon av ett samhälle i förändring. Socialdemokratiska arbetarpartiet hade bildats och Hjalmar Branting, en drivande kraft inom partiet och chefredaktör för Social-Demokraten, förespråkade en reformistisk socialism och allmän rösträtt.

I Stockholm tog Sandel arbete som trikåstickerska och skrev samtidigt kampdikter för Social-Demokraten, där hon lärde känna familjen Branting. Genom sitt engagemang i den socialdemokratiska kvinnoklubben kom hon i kontakt med framträdande personer som kvinnosaksaktivisten Anna Lindhagen och författaren Amalia Fahlstedt.

Förhållandet mellan Branting och Sandel var anmärkningsvärt i en tid då samhällsklasserna sällan möttes på jämlik grund. Deras vänskap manifesterades bland annat genom en julklapp 1910, när Branting gav Sandel en statyett av Carl Eldh – en gåva som betydde mycket för den konstälskande författarinnan.

Stockholm vid förra sekelskiftet var en av Europas smutsigaste städer. Sandel bodde i nödbostäderna Skogshyddan på Mariebergsgatan, där fyrtio hushåll, främst bestående av ensamstående kvinnor och barn, trängdes i en baracklänga. Från denna miljö hämtade hon inspiration till sina noveller som började publiceras i Social-Demokraten.

Trots sin knappa skolgång var Sandel anmärkningsvärt beläst. Amalia Fahlstedt noterade i ett brev till Ellen Key att Sandel kunde engelska från sin tid i Amerika och läste Burns och Byron på originalspråket – häpnadsväckande för en person från hennes sociala bakgrund.

1908 utgavs Sandels första bok ”Vid svältgränsen”, en samling om nio noveller på Hugo Geber förlag. Därmed blev hon Sveriges första kvinnliga arbetarförfattare. Hennes verk kännetecknas av djärvt naturalistiska och klassmedvetna skildringar av arbetarklassens villkor.

Till skillnad från många andra arbetarförfattare som skildrade en klassresa bort från sina rötter, stannade Sandel kvar i sin miljö. I hennes berättelser är männen ofta frånvarande, supande eller våldsamma. Hon drog sig inte för att beskriva tabubelagda ämnen som sexuell promiskuitet, aborter, kriminalitet och homosexualitet – teman som ansågs anstötliga av vissa recensenter men uppskattades av andra som Elin Wägner, som berömde Sandels rättframhet.

Sandel värdesatte sin konstnärliga integritet och vägrade ta emot vad hon uppfattade som allmosor. Hon var stolt över sin bakgrund trots de materiella umbärandena, något som ibland skapade spänningar när välmenande överklasspersoner försökte hjälpa henne ekonomiskt.

Maria Sandels liv omspänner en av Sveriges mest omvälvande perioder. Hon föddes i ett fattigt land där gifta kvinnor var omyndiga och endast förmögna män hade rösträtt. Under hennes livstid industrialiserades Sverige, arbetarrörelsen och kvinnorörelsen växte sig starka, och samhället moderniserades genom järnvägar, elektricitet och telefoni.

När Sandel avled 1927 hade socialdemokraterna tagit makten och flera av hennes kvinnliga vänner satt i riksdagen. Sverige hade genomgått en historiskt dynamisk förvandling, från ett utvandrarland till en framväxande välfärdsstat – en resa som Sandel både bevittnade och skildrade genom sitt författarskap.

Idag är Maria Sandel relativt okänd för allmänheten, men hennes litterära arv utgör ett viktigt tidsdokument och en unik röst från en miljö som sällan skildrats inifrån. Hennes romaner som ”Droppar i folkhavet” (1924), ”Virveln” (1913) och ”Vid svältgränsen” (1908) ger oss en inblick i arbetarklassens villkor och kamp under en tid av genomgripande samhällsförändringar.