Suede tänder publiken med nytt och gammalt

Brittiska Suede levererar nostalgisk och nyskapande konsertupplevelse i Stockholm

Det märks från första stund att Brett Anderson är redo att ge allt när Suede kliver upp på scenen i ett fullsatt B-K i Stockholm. Även om publiken till en början verkar något avvaktande, tar det inte lång tid innan Anderson lyckas locka med dem i ”Disintegrate”-refrängen.

Brittiska Suede är ett av få band som kan prata om en genuin nytändning utan att egentligen ha hunnit tappa gnistan mellan varven. Detta trots att gruppen var splittrad under sju år mellan 2003 och 2010. Sedan återföreningen har bandet varit produktivt – de har nu släppt lika många album efter uppbrottet som före.

Särskilt de två senaste skivorna, ”Autofiction” och fjolårets ”Antidepressants”, har visat sig vara mörktonade styrkebesked. Dessa album präglas av både ungdomlig energi och den livserfarenhet som bandmedlemmarna samlat på sig genom åren – en kombination som verkligen kommer till sin rätt i livesammanhang.

”Dancing with the Europeans” – låten som även gett namn åt den pågående turnén – dyker upp redan som andra låt i setlistan. Valet känns symptomatiskt för ett band som alltid har haft en starkare koppling till europeisk dekadens, glamrock och postrock än till den typiskt brittiska musikscenen. Detta faktum kvarstår även efter Brexit.

Intressant nog upplever nittiotalets britpop just nu en renässans. Det är en musikstil som Suede både förknippas med och medvetet har distanserat sig från genom åren. När Anderson under kvällen framför ”Trash” mer i stil med Jarvis Cocker från Pulp blir denna komplexa relation till genren särskilt tydlig.

”Animal nitrate” förstärker nittiotalseuforin ytterligare innan Anderson svingar mikrofonsladden och visar upp sin imponerande falsett i ”Filmstar” – helt enligt traditionen. Samtidigt är det värt att notera att hälften av kvällens låtmaterial kommer från bandets två senaste skivor. ”Vi är ett anti-nostalgiskt band,” betonar Anderson halvvägs genom konserten.

Trots att Andersons röst fortfarande är anmärkningsvärt vig efter alla år i branschen, märks enstaka svackor under kvällens framträdande. Den nedtonade versionen av ”Life is golden”, där Richard Oakes ackompanjerar på akustisk gitarr, blir konsertens andningspaus innan en triptyk av hits – ”So young”, ”Metal Mickey” och ”Beautiful ones” – åter höjer temperaturen bland de cirka 3000 besökarna i den fullpackade konsertlokalen.

Det som verkligen imponerar är hur Suede lyckas presentera även sitt nyare material på ett sätt som gör att låtarna framstår som självklara klassiker. Bandet visar också flexibilitet genom att variera låturvalet från kväll till kväll under turnén.

Konserten i Stockholm illustrerar tydligt Suedes förmåga att balansera mellan gammalt och nytt. Medan de ger fansen de nostalgiska hitsen de längtar efter, fortsätter bandet samtidigt att utvecklas och förnya sig med material som känns både relevant och tidlöst. Detta är kanske den främsta anledningen till att Suede, nästan tre decennier efter sitt genombrott, fortfarande är ett av Storbritanniens mest respekterade rockband.

Med den energi och musikaliska skärpa som Suede visar upp denna kväll finns det ingen anledning att tro att bandet kommer att tappa sin kreativa gnista inom den närmaste framtiden. Snarare verkar det som att Suede befinner sig i en särskilt produktiv fas i sin karriär – något som uppskattas av såväl långvariga fans som nyare lyssnare.