Sverige hanterar ”problemet” invandrare som om det vore snöröjning

Våldet i Örebro kastar ljus över samhällets dubbla måttstockar

Författaren Nicolas Lunabba tar sig an ett av samtidens mest brännande ämnen i sin nya bok som inleds med den omskakande skjutningen vid Campus Risbergska i Örebro. Genom ett skickligt berättande synliggör han en djupt problematisk aspekt av vårt samhälle – hur vissa människors handlingar automatiskt tolkas som representativa för en hel grupp, medan andras betraktas som isolerade händelser utförda av enskilda individer.

Incidenten vid Campus Risbergska blev snabbt mer än bara en lokal nyhet. Den kom att illustrera hur våldsbrott omedelbart politiseras när gärningspersonerna har viss bakgrund, medan liknande handlingar begångna av personer från majoritetssamhället ofta beskrivs i helt andra termer.

Lunabba, som tidigare gjort sig känd som samhällsdebattör och genom sitt arbete med organisationen Helamalmö, visar prov på en anmärkningsvärd förmåga att gestalta komplexa samhällsfenomen genom konkreta berättelser. Hans litterära skildring av händelserna i Örebro fungerar som en utgångspunkt för en djupare diskussion om strukturell ojämlikhet och medial representation.

I boken undersöks hur medielogiken fungerar när det gäller rapportering kring brottslighet. När en ung person med invandrarbakgrund misstänks för ett brott aktiveras ofta en hel begreppsapparat kring utanförskap, integration och förortsproblematik. När liknande brott begås av personer utan invandrarbakgrund beskrivs de ofta som psykiskt sjuka eller som enskilda avvikare, utan koppling till bredare samhällskategorier.

Denna dubbla måttstock innebär att personer med vissa bakgrunder tvingas bära en kollektiv skuld. De blir ofrivilliga representanter för hela grupper, medan andra har privilegiet att betraktas som unika individer vars handlingar endast speglar deras personliga val och förutsättningar.

Lunabbas analytiska blick stannar inte vid medierapporteringen. Han granskar även hur samhällets institutioner – från skola och socialtjänst till rättsväsende – ofta agerar utifrån förutfattade meningar baserade på etnicitet och klass. Konsekvenserna blir en fördjupad segregation och ett samhälle där vissa grupper systematiskt misstänkliggörs.

Bokens styrka ligger i att den inte stannar vid kritik utan också erbjuder alternativa perspektiv. Genom att synliggöra hur dessa mekanismer fungerar öppnar Lunabba för en diskussion om hur samhället skulle kunna hantera komplexa frågor om brott och straff utan att förfalla till förenklade förklaringsmodeller baserade på härkomst eller kultur.

Reaktionerna på boken har varit blandade. Vissa kritiker menar att Lunabba förminskar allvaret i den organiserade brottsligheten, medan andra hyllar honom för att han vågar ifrågasätta invanda tankemönster och mediala berättelsestrukturer. Debatten speglar den polarisering som ofta uppstår när känsliga frågor om integration, kriminalitet och etnicitet diskuteras i offentligheten.

I ljuset av de senaste årens ökande gängvåld och politiska diskussioner om hårdare tag mot kriminalitet framstår Lunabbas bok som ett viktigt inlägg. Den tvingar läsaren att reflektera över hur språk och kategorisering påverkar vår förståelse av samhällsproblem och vilka lösningar som framstår som rimliga.

Samtidigt som boken har ett tydligt perspektiv lyckas Lunabba undvika att hamna i förenklade positioner. Han erkänner problemen med kriminalitet i utsatta områden, men insisterar på att analysen måste vara nyanserad och ta hänsyn till strukturella faktorer utan att för den skull frånta individer deras ansvar.

Med sin bakgrund som socialarbetare i Malmö har Lunabba en unik insikt i de miljöer och liv som ofta diskuteras på avstånd i samhällsdebatten. Denna erfarenhetsbaserade kunskap kombinerad med ett skarpt analytiskt tänkande ger boken en särskild tyngd i en tid när debatten om integration och kriminalitet ofta domineras av förenklade påståenden och polariserade ståndpunkter.

Nicolas Lunabbas bok utgör därmed ett betydelsefullt bidrag till en bredare förståelse av hur samhällets dubbla måttstockar fungerar. Den illustrerar med smärtsam tydlighet hur vissa människor tillåts vara individer medan andra reduceras till representanter för kollektiv – ett faktum som får konsekvenser långt bortom medierepresentationen, ända in i människors vardagliga liv och självförståelse.