Erotiska thrillern gör comeback – Sydney Sweeney imponerar i ”The Housemaid”

Den erotiska thrillern, en genre som dominerade biofilmerna under 1990-talet, har återvänt till rampljuset. Filmer som ”Basic Instinct”, ”Farlig förbindelse” och ”Handen som gungar vaggan” skapade under den tiden ett tydligt mönster där förföriska kvinnor som hotade kärnfamiljen alltid mötte ett fruktansvärt öde. Att ”Misstänkt för mord” nyligen omarbetades till TV-serien ”Presumed Innocent” är bara ett av många tecken på genrens återkomst.

I denna anda kommer nu ”The Housemaid”, baserad på Freida McFaddens bästsäljande roman ”Hembiträdet” från 2022. Filmen följer Millie, spelad av Sydney Sweeney, en utfattig ung kvinna som tvingas söka både arbete och bostad. Hon får en tjänst hos den välbärgade familjen Winchester, där hon erbjuds ett vindsrum i deras ståtliga herrgård i utbyte mot att hon städar, lagar mat och tar hand om familjens dotter.

När grinden stängs bakom Millie tror hon att hon hittat ett paradis. Men det dröjer inte länge förrän hon inser att allt inte står rätt till i den till synes perfekta familjen.

Regissören Paul Feig, mest känd för romantiska komedier som ”Bridesmaids”, visar en tydlig glädje i sitt genrebyte. Hans främsta styrka ligger i hur han spelar med publikens förväntningar kring filmens huvudkaraktärer, som alla bygger på välbekanta schabloner: den charmiga drömprinsen, den dysfunktionella modern och den förföriska femme fatale-figuren. Feig utnyttjar medvetet den erotiska thrillerns stereotypa föreställningar om kvinnlig rivalitet, rädsla för infertilitet och åldrande för att skapa spänning.

Den slående likheten mellan Sydney Sweeney och Amanda Seyfried är heller ingen slump. Den visuella parallellen förvandlar dem till utbytbara dockor i ett elegant dockhus och väcker associationer till den klassiska thrillern ”Ensam ung kvinna söker…” från 1992, där temat med dubbelgångare stod i centrum.

Båda skådespelerskorna levererar imponerande prestationer. Sweeney gestaltar Millies utsatthet och mjuka framtoning på ett sätt som gör henne omedelbart sympatisk, medan Seyfried med bravur spelar sin manipulativa och instabila karaktär. Brandon Sklenar, senast sedd i ”Det slutar med oss”, fullbordar triangeln med sin karismatiska tolkning av familjens man – en roll där hans sorgsna ögon och sneda leende effektivt charmar både filmens kvinnliga karaktärer och publiken.

Filmen utvecklar sig till en spännande uppvisning i psykologisk krigföring på hög nivå. Spänningen upprätthålls skickligt genom att publikens sympatier konstant skiftar mellan karaktärerna. Vissa scener är dock så överdrivet känsloladdade att de nästan blir obekväma att titta på, även om detta verkar vara en medveten strategi från Feigs sida för att distrahera tittaren inför kommande vändningar.

För detta är just en sådan film som innehåller flera oväntade vridningar i handlingen, även om de inte alltid är så överraskande som de kanske var tänkta att vara. Tyvärr dras betyget ned av filmens senare hälft, som både är onödigt utdragen och innehåller en alltför explicit berättarröst som förklarar skeenden som publiken redan förstått.

När allt kommer omkring bjuder dock ”The Housemaid” på närmare två timmars underhållande thriller med lekfull berättarteknik, vilket räcker långt. Filmen erbjuder en nostalgisk återblick till 90-talets spänningsfilmer samtidigt som den tillför nya element till en genre som återigen funnit sin plats i filmvärlden.

För den som uppskattar Paul Feigs filmografi rekommenderas även ”The Heat” (2013), ”Ghostbusters” (2016) och hans kommande ”Another Simple Favor” (2025).