Taliah Pollack: Hur ska jag bäst berätta för min dotter om vad judarna gått igenom?

I skuggan av Förintelsen: Hur vi förmedlar historien till nya generationer

En personlig minnesbild från Jerusalem i mitten av 1990-talet säger mycket om hur jag tidigt kom i kontakt med Förintelsens historia. Medan mina bröder fördjupade sig i seriealbum, låg jag uppslukad av Judith Kerrs självbiografiska ”När Hitler stal den skära kaninen”. Det blev startskottet för ett livslångt intresse för Förintelsens litteratur och historia.

I mitt barndomshem var verkligheten ofiltrerad. Som son till en andra generationens överlevare berättade min pappa om nazisternas brutalitet i ibland chockerande detaljer. Tanken att ”det här kunde lika gärna ha hänt dig” var ständigt närvarande – en erfarenhet som många familjer med överlevare delar. Även i den israeliska skolundervisningen var Förintelsen alltid nära och påtaglig.

Min farfar Heinz lyckades fly Berlin strax efter Kristallnatten 1938 och undkom därmed nazisternas förföljelser. Hans väg ledde honom till Lund där han studerade, bildade familj, och senare bosatte sig i Jerusalem. Trots att han levde länge hann han aldrig träffa mitt barn – ett generationsglapp som påverkat hur jag själv måste föra historien vidare.

Som förälder till en tioåring i Sverige står jag nu inför samma utmaning som många andra: Hur levandegör jag Förintelsen för min dotter utan att traumatisera henne? Det handlar både om att betona hur demokratiska värden som rättvisa och yttrandefrihet inte är självklarheter, och om att skapa förståelse för det judiska folkets största tragedi.

När jag en gång berättade för min dotter om min resa till Auschwitz och beskrev de karakteristiska högarna av skor, glasögon och personliga tillhörigheter, reagerade hon med skratt. Reaktionen förbryllade mig i stunden, men jag insåg snabbt att jag måste ha närmat mig ämnet på fel sätt.

En djupare oro kvarstår dock: Hur kan vi göra dessa berättelser verkliga för en generation som aldrig har hållit en överlevares hand? Som aldrig suttit med farföräldrar och bläddrat i fotoalbum där familjemedlemmar, grannar och barndomsvänner som försvunnit eller mördats pekas ut?

För att få vägledning kontaktade jag Björn Westerström, gymnasielärare och Malmös samordnare mot antisemitism. Hans erfarenhet av att arrangera hågkomstresor för elever och personal är omfattande. Han betonar vikten av autentiska berättelser, helst personliga narrativ, snarare än breda historiska överblickar.

”Som pedagoger låter vi inte barnen konfrontera det nakna traumat,” säger Westerström. Hans pedagogiska metod bygger på empatisk nyfikenhet, både gentemot offer och förövare. Han menar att vi aldrig helt kan förstå dem, bara ana dem genom berättelser, förhör och brev som lämnats efter.

Detta resonemang känns sant för mig. Bilden jag fick som barn var extremt svartvit – något som tagit tid att nyansera. I min värld fanns inga förmildrande omständigheter för förövare eller passiva åskådare. Jag lämnades utan förklaringar, i ett tomrum av obegriplig ondska där ett evigt hat mot judar verkade oundvikligt.

Att även andra grupper – romer, homosexuella, svarta, funktionshindrade och oliktänkande – föll offer för nazisternas ideologi betonades sällan i min uppväxt. Men i den kontexten förändras berättelsen från evig judisk utsatthet till en fråga om mänskliga mekanismer där judar visserligen var de främsta måltavlorna, men inte de enda offren. Det handlar om avhumaniserande idéer kring människors olika värde som först normaliseras och sedan systematiseras.

Westerström nämner också begreppet ”abjektion” – att konfronteras med något så obehagligt och absurt att det blir svårt att greppa. Därför kan reaktioner som skratt uppstå, precis som hos min dotter när jag beskrev Förintelsen genom högar av mänskliga kvarlämningar istället för genom personliga levnadsöden.

Hans råd är att börja med berättelser om människor som överlever, om dem som räddar och skyddar varandra. När barnet är äldre kan man introducera berättelser som inte slutar lyckligt.

Kanske behöver jag inte oroa mig så mycket över min dotters tidsmässiga avstånd till Förintelsen. Detta avstånd kan faktiskt hjälpa till att överbrygga generationstrauman och ge dagens barn en sundare relation till de fruktansvärda händelser som format vår internationella ordning – en ordning som idag allt mer står på osäker grund.

För att undvika likgiltighet måste vi utforska nyanserna i det förflutna utan att förenkla, skrämma eller moralisera. Genom att förankra historiska frågor i nutiden och betona möjligheten till handling kan minnet av Förintelsen bli lika viktigt för min dotter som för mig, även om hon aldrig fick chansen att hålla min farfars hand.