Tara Moshizi: Irans unga vill dansa fritt och sjunga högt

I de senaste veckorna har Iran skakats av omfattande demonstrationer som spridit sig över hela landet. Protesterna, som inleddes den 28 december 2025, har samlat hundratusentals människor som uttrycker sitt djupa missnöje mot regimen – ett missnöje som enligt många bedömare gått över till rent ursinne.

Den främsta drivkraften bakom protesterna är landets katastrofala ekonomiska situation. Inflationen har nått skyhöga nivåer, den iranska valutan faller i värde och levnadskostnaderna har stigit dramatiskt. Särskilt alarmerande är att matpriserna har ökat med hela 72 procent under det senaste året. Detta har gjort att en genomsnittlig lön knappt räcker till för att klara vardagen.

Situationen är särskilt svår att acceptera för många iranier eftersom landet redan brottas med utbredd fattigdom och hög arbetslöshet, samtidigt som en liten privilegierad elit lever i överflöd. Denna växande ekonomiska klyfta har blivit en kraftfull symbol för den orättvisa som många iranier upplever i sin vardag.

Men protesterna handlar om mer än bara ekonomi. De bottnar också i ett intensivt motstånd mot de religiösa lagar som begränsar människors – och särskilt kvinnors – frihet. Demonstranterna uttrycker sin avsky mot den brutalitet som regimen visar mot dem som bryter mot dessa regler.

Många drar paralleller till den så kallade ”Kvinna, liv, frihet”-rörelsen som uppstod efter Jina Mahsa Aminis död 2022. Den unga kvinnan misshandlades till döds av landets sedlighetspolis efter att ha anklagats för att inte bära slöja på korrekt sätt. Hennes öde har inte glömts bort – tvärtom tycks vreden över händelsen ha stärkts med tiden.

I dagens protestmiljö syns allt fler kvinnor på offentliga platser utan slöja. I köpcentrum och på gator demonstrerar kvinnor mot de strikta klädkoderna genom att helt enkelt ignorera dem, ett tydligt ställningstagande för deras egenvärde och rättigheter.

Protesterna visar också tydligt vad särskilt den yngre generationen iranier definierar som frihet. Utöver ekonomisk trygghet längtar många efter kulturell frihet – rätten att sjunga, dansa, gå på konserter, skapa film, skriva och njuta av konst. Aktiviteter som är självklara i många länder är ofta strikt förbjudna i den iranska teokratin.

Ett exempel på regimens förtryck av kulturella uttryck är fallet med den då 27-åriga sångerskan Parastoo Ahmadi. För bara drygt ett år sedan arresterades hon tillsammans med två musiker för att ha hållit en livestreamad konsert utan att bära slöja. Ahmadi släpptes senare, men många andra ungdomar som gripits för liknande ”förseelser” har försvunnit utan att deras anhöriga vet var de befinner sig eller vad som hänt dem.

Under den pågående protestvågen rapporteras det nu om kvinnor som öppet kastar av sig slöjan och deltar i rockkonsert – en kraftfull protesthandling som samtidigt illustrerar vad många iranier längtar efter: ett liv där varken deras röster eller deras musik tystas.

Dessa händelser utspelar sig mot bakgrund av årtionden av spänningar mellan det iranska folket och den religiösa regim som styr landet sedan revolutionen 1979. Trots tidigare protestvågor, som brutalt slagits ned, visar de nuvarande demonstrationerna att missnöjet fortsätter att växa och att allt fler iranier, trots riskerna, är beredda att öppet visa sitt motstånd.

Internationella människorättsorganisationer följer utvecklingen noga och uttrycker oro över hur regimen kommer att bemöta protesterna. Tidigare erfarenheter visar att iranska myndigheter ofta använt hårda metoder, inklusive massarresteringar, våld och i vissa fall dödligt våld, för att kväsa missnöjesyttringar.