Tatuerade rejvanarkister dansar på avgrundens rand

Den marockanska ödemarken förvandlas till helig mark i Laxes visionära drama

I gränslandet mellan verklighet och fiktion utspelar sig Oliver Laxes uppmärksammade film ”Sirât”, en berättelse som tar oss till en främmande värld där trancemusik, exil och sökande skapar en närmast mytologisk dimension.

Under den stekande solen i den röda klippöknen reser sig svarta trälådor med högtalare mot himlen. Kraftiga kablar kopplas till gigantiska förstärkare och dunkande basrytmer ekar över landskapet. Snart fylls dalgången av svettiga, tatuerade och väderbitna rejvare, ett slags nomadiskt ökenfolk som tillber det eviga dånet från högtalarna.

Genom detta surrealistiska landskap vandrar en grånad pappa, spelad av den erfarna spanska skådespelaren Sergi Lopéz, på jakt efter sin försvunna dotter. Hans tolvårige son följer honom genom den främmande miljön, där pojkens vardag med chips och dataspel har bytts ut mot en närmast postapokalyptisk verklighet.

När en militärkonvoj avbryter festivalen ansluter sig far och son till en grupp härdade rejvare. Tillsammans reser de över saltöknar, längs slingrande bergsvägar och genom väglösa raviner i sina slitna husbilar och jeeptruckar – ständigt på väg mot nästa fest, ännu längre bort från civilisationen.

Det som gör Laxes skildring särskilt intressant är hur han närmar sig denna subkultur på dess egna villkor. Utan ironisk distans eller kriminaldramatiska förtecken ger han denna marginaliserade tillvaro en rebellisk värdighet. Det finns inga ”Mad Max”-liknande överdrifter, utan snarare en subtil respekt för detta alternativa levnadssätt.

Mötet mellan Lopéz finstämda porträtt av en konventionell familjefar och gruppens mer excentriska livsåskådning utvecklas gradvis och utan överförklarande dialoger. Den sörjande faderns sökande har redan fört honom över gränser han knappt är medveten om, medan han samtidigt ser gruppens ”uppror” som en verklighetsflykt från ansvar och familjerelationer.

I den utsatta situation de befinner sig omöjliggörs dock alla konflikter och konfrontationer – samarbete blir en nödvändighet för överlevnad. Den sårbara gemenskapen blir filmens emotionella centrum.

Men plötsligt händer något oväntat och kontroversiellt som drastiskt förändrar berättelsens riktning. Efter denna vändpunkt transformeras den suggestiva roadmovien till något annat, där den tidigare endast antydda krigssituationen gör sig brutalt påmind. Gränsen mellan flykting och sökare suddas ut, och filmen rör sig in i ett mer realistiskt territorium.

Trots filmens visuella storhet och djärva vision faller den delvis i slutskedet. En scen som Laxe placerat i filmens dramatiska final blir oavsiktligt parodisk och underminerar effekten av berättelsens egentliga vändpunkt, vilket gör att den annars så kraftfulla filmen tappar styrka precis när den borde vara som starkast.

”Sirât” förtjänar ändå uppmärksamhet för sin originalitet, enastående skådespeleri, visuella kraft och nyskapande ljuddesign. Filmen utforskar ett existentiellt tillstånd som sällan skildras på film, och trots sina brister lyckas den förmedla en säregen atmosfär där utanförskapet i öknen framstår som ett livsval med egen legitimitet.

Filmen har Oscarsnominerats och premiärvisades vid Cannesfestivalen, där den väckte starka reaktioner bland kritiker. Laxes förmåga att skapa en värld som känns både främmande och påtagligt verklig visar på hans unika konstnärskap, även om den slutgiltiga helhetskänslan blir något ambivalent.

För den som uppskattar Sergi Lopéz imponerande skådespelarkonst kan man med fördel även se honom i ”Harry, en vän som vill dig väl” (2000), ”En sydfransk affär” (2009) och ”Lycklig som Lazzaro” (2018), där han visar prov på samma nyanserade förmåga att gestalta komplexa karaktärer.