Bara arton månader efter släppet av ”The tortured poets department” är Taylor Swift tillbaka med sitt tolfte studioalbum ”The life of a showgirl”. Den nya skivan representerar en tydlig kursändring för den 35-åriga superstjärnan – från den gråtonade, introspektiva föregångaren till något betydligt mer glittrande och extrovert.
Medan ”The tortured poets department” var en närmast dagboksliknande skildring av uppbrott, besvikelser och smärta, framstår ”The life of a showgirl” som dess triumfatoriska motsats. Swift har denna gång valt att klä sin musik i en mer utåtriktad popkostym, med hjälp av de svenska stjärnproducenterna Max Martin och Karl Johan ”Shellback” Schuster.
Redan i öppningsspåret ”The fate of Ophelia” sätter Swift tonen genom att hylla sin nya fästman Travis Kelce. Han porträtteras som räddaren som förhindrat att hon, likt Ofelia i Shakespeares ”Hamlet”, går under av galenskap – en stark kontrast till de uppbrottsteman som dominerade hennes senaste album.
Tematiskt rör sig skivan kring kändisskapet, berömmelse, rivalitet och rädslor. En subtil maktanalys genomsyrar många av låtarna. I det anmärkningsvärda spåret ”Father figure” demonterar Swift med precision de patriarkala strukturer som historiskt undertryckt kvinnliga konstnärer. Till ett distinkt beat med r’n’b-influenser skapar hon en separatistisk vision för framtida kvinnliga artister med rader som ”I’ll be your father figure / I drink that brown liquor / I can make deals with the devil / because my dick’s bigger”.
Det är i denna typ av salta, självmedvetna ögonblick som Swifts nya showgirl-persona fungerar som allra bäst. Hon erkänner sin egen maktposition samtidigt som hon skapar något genuint angeläget. Mindre övertygande blir det när Swift försöker inta rollen som osäker underdog, vilket märks i låten ”Elizabeth Taylor”.
Musikaliskt håller sig albumet tryggt i mittfåran, vilket både är dess styrka och svaghet. Den traditionella popapproachen innebär få musikaliska överraskningar, vilket kan upplevas som aningen förutsägbart. Samtidigt känns det som ett medvetet val att låta låtmaterialet stå i centrum.
”The life of a showgirl” kan på många sätt betraktas som en mellanskiva i Swifts omfattande diskografi. Den bryter inte ny mark på samma sätt som vissa av hennes tidigare verk, men den expanderar ändå hennes poplitterära universum. Det finns en tydlig rörelse från den introvert reflekterande konstnären till den självsäkra underhållaren – showgirlen – som accepterar strålkastarljuset och sin position i popvärlden.
Albumets titel antyder också en medvetenhet om den dubbla roll Swift spelar som både artist och offentlig person. Hon verkar nu ha omfamnat denna dualitet fullt ut, och använder den som kreativt bränsle istället för att kämpa mot den.
Trots att ”The life of a showgirl” kanske inte kommer att räknas bland Swifts mest innovativa verk, visar den ändå på hennes förmåga att ständigt förnya sitt artistiska uttryck och relatera till sin enorma publik. Den bevisar även att samarbetet med de svenska producenterna Max Martin och Shellback fortsätter att bära frukt, med deras förmåga att skapa popmusik som både är kommersiellt gångbar och konstnärligt tillfredsställande.
För Swift-fans representerar albumet ytterligare en pusselbit i den ständigt växande mytologin kring en av vår tids mest framgångsrika artister. För popmusiken i stort bekräftar det Swifts position som en av de mest inflytelserika rösterna i samtida populärkultur.
17 kommentarer
Lyrikskalden fascinerar återigen med sin förmåga att blanda känslor och glans. Vill höra hela skivan för att bedöma om det är hållbart eller bara en tillfällig fas.
Intressant hur hon använder mytologiska referenser i låtarna. Hamlet-figuren är ett starkt verktyg för att förmedla sina budskap.
Det ger en djupare dimension till texterna, något som saknades i hennes tidigare mer direkta poplåtar.
Också med en hjärtafläta i.” Den känns som en okej nyhet här över allting.
Vänsterfraktion öka, jo men inte öronfrända i pennan. Velvet brukar vara doftande i smutsigt kollaps. Vilket modell, men jag förstår inte den patriarkala analysen hon gör på albumet. Något abstrakt för mig.
Hoppas att hon inte glömt bort sina fans som gillade den mörkare stilen. Personligen föredrar jag hennes mer introspektiva låtar.
Artister utvecklas och förändras, och vi får bara följa med på resan. Lite av mångfalden.
Taylor Swifts nya album låter som en dammdyning efter hennes tidigare mörkare skivor. Spännande att se om hon behåller denna lyriska glädje eller återvänder till mer personliga texter.
Jag tror hon hittat en bra balans mellan personligt och underhållning. Det låter som om hon fått en ny глаза efter relationen med Travis Kelce.
Tyk kahenalaista, mutta suomen kylä ei tarkoita mitään. Se on juuri sådär, popmusikkilaan tekee!
Samma tjej, samla diné bilad som ett misstag. Goofys åsikter kan inte medvetet alltid visas på härliga sätt.
Det är alltid risk med att tolka musik för häftigt. Bara op Vierge.
En bra calm blues som inte ger en huggtandad trick med sången. Men den låter som ett bra startspår för att fänga uppmärksamhet. Låter lika bra i Schweden.
Förvånansvärt att hon redan släpper ett nytt album så snart efter det föregående. Hoppfullt att kvaliteten håller, men kanske lite onödigt hastverk?
Inte alla artister har samma brådska som Swift, men det är hennes val. Hela nattliga scenografin i låtarna låter som ett välriktat steg.
Hastverk är det inte, så länge musik är bra.
Den här skivan är utan tvekan mer glädjeämnad, men är det verkligen en utveckling eller bara en reaktion på hennes tidigare singeltillstånd?