Teater gör fars om Palmeutredningen: ”Vi kommer aldrig att kunna överträffa verkligheten”

Umeåmusiker tolkar Palmeutredningen i rockformat med teatersamarbete

Sedan 2020 har Umeåmusikerna John Andersson och Viktor Asbaghi Sandström gett Palmeutredningen en musikalisk dimension genom sitt band Polisman B. Med låtar som ”Kanske var det jag” och ”Ljuset vid Tunnelgatans slut” har de musikaliskt utforskat de många villospår som präglat den långdragna utredningen av mordet på Sveriges statsminister.

Bandets namn refererar till en av de misstänkta i utredningen, men musikerna är noga med att förtydliga kopplingen.

”Han förekommer i det så kallade polisspåret. Men vi ska vara tydliga med att den riktiga personen inte har någonting med vårt band att göra,” förklarar John Andersson i en intervju.

Viktor Asbaghi Sandström utvecklar konceptet bakom bandet: ”Rent dramaturgiskt använder vi oss av en karaktär som heter Polisman B och som har Johns elaka uppsyn. Han arbetar i polishuset på Kungsholmen i Stockholm och sprider ut villospår kring vem som är skyldig. Polisman B är spindeln i nätet.”

I samband med 40-årsdagen av mordet på Olof Palme tar duon sitt projekt till en ny nivå. I samarbete med Profilteatern i Umeå presenterar de en farsartad rockopera med titeln ”Palmegruppen rider igen”, där en utredningsgrupp försöker lösa det ouppklarade mordet. Föreställningen ingår i Profilteaterns koncept ”Udda helg”, en plattform där teatern experimenterar med nya format.

”Det är en rockopera i det avseendet att berättelsen ramas in och förs vidare av musik, med nedslag i hur vi gemensamt handskas med Palmutredningen och hur Palmutredningen handskas med sig själv,” berättar Viktor Asbaghi Sandström.

Projektet är inte första gången som Palmeutredningen skildras med humoristiska inslag. Tidigare exempel på konstnärliga tolkningar inkluderar Looptroops låt ”Jag sköt Palme” och filmen ”Hassel – privatspanarna” av Måns Månsson. Medlemmarna i Polisman B understryker dock att själva mordet är en traumatisk händelse i Sveriges historia, men menar att den ineffektiva utredningen med sina många villospår erbjuder material för komisk bearbetning.

”Hur länge vi än håller på och hur roliga vi än försöker vara så kommer vi aldrig att kunna överträffa Krister Peterssons presskonferens när han pekade ut Stig Engström,” säger John Andersson och imiterar situationen: ”Ja, det var nog han. Men nu ska vi berätta om hur många A4-papper vi har använt och så ska vi se, var har vi nu powerpoint-kontrollen?”

Viktor Asbaghi Sandström tillägger: ”Det är svensk byråkrati, vilket är väldigt roligt.”

Intresset för föreställningen har överträffat förväntningarna. Vad som ursprungligen var planerat som en enda föreställning har nu utökats till tre utsålda föreställningar, och människor från hela landet reser till Umeå för att se rockoperan. Fenomenet understryker det fortsatt starka intresset för Palmemordet i det svenska kollektiva medvetandet, även fyra decennier efter händelsen.

På frågan om vi någonsin kommer att få reda på vem som mördade Olof Palme den ödesdigra kvällen den 28 februari 1986, svarar Viktor Asbaghi Sandström: ”Det hoppas vi, för vi har sagt att vi ska lägga ner så fort någon lagförs. Jag vill inte klä ut mig till polis i 60-årsåldern.”

Föreställningen ”Palmegruppen rider igen” spelas på Profilteatern i Umeå mellan den 27 februari och 1 mars, sammanfallande med 40-årsminnet av mordet på den tidigare statsministern.

Det faktum att Palmemordet fortfarande engagerar och fascinerar efter fyra decennier visar på händelsens djupa inverkan på svensk självbild och politik. Samtidigt illustrerar Polisman B:s projekt hur konst och kultur kan fungera som ett verktyg för att bearbeta och reflektera över traumatiska nationella händelser, genom att använda humor för att närma sig det svårbegripliga.