Teaterprofiler avslöjar vårens scenfavoriter och drömmonster

I en unik rundfrågning har tjugo av Sveriges mest tongivande scenkonst-profiler delat med sig av sina förväntningar inför vårsäsongen och avslöjat vilka monster de helst skulle vilja gestalta på scen. Med allt från klassiska uppsättningar till nyskapande experimentell scenkonst visar svaren på ett brett och spännande utbud som väntar den svenska teaterpubliken under våren.

Josefine Andersson, operasångare aktuell med ”Askungen” på Kungliga Operan, ser fram emot att se ”Tosca” på Folkoperan och ”Die ferne Klang” på Kungliga Operan. När det gäller att gestalta monster lockas hon av tanken att spela jättebläckfisken Kraken ur ett nytt perspektiv, inspirerad av hur moderna berättelser vrider på perspektiven kring vem som egentligen är monstret.

Anders Berg, skådespelare aktuell med ”Macbeth” på Uppsala stadsteater, har höga förväntningar på Milo Raus ”Rage” på Dramaten och ”Vi är Orlando” på sin hemascen. Han dras till det ensamma cyklopen Polyfemos som monster – ”lurad och ensam med sina får där på sin ö och samtidigt så kärlekstörstande och sångbenägen”.

Alva Bratt, som är aktuell i just ”Rage” på Dramaten, ser fram emot ”I bomullsfältens ensamhet” på samma scen. Hon känner sig mer dragen till väsen än monster, men tycker att Mary Shelley som skapade Frankenstein är en spännande gestalt i sig.

Ing-Marie Carlsson, skådespelare i ”Göra rätt” på Ö2 i Stockholm, vill se ”Misantropen” på Dramaten med Clas Månsson, Jens Ohlin och Hannes Meidal. Hon framhåller att hon hellre skulle vilja spela Hulken än ett traditionellt monster – ”att bli enorm, stark och skrämmande varje gång jag blir rasande på orättvisor”.

Amanda Flodin, sångare aktuell med ”Vart tog alla vettiga heterokarlar vägen?”, framhåller Backa teaters uppsättning av ”1984” som ett måste. Hon efterlyser mer komplexa monster på scen än det traditionellt onda.

André Gatu från Malmö stadsteater har en imponerande önskelista med flera föreställningar över hela landet. Som monstergestaltning föreslår han något som liknar många av vår tids världsledare – ”en människas råhet i brist på empati och kärlek är något av det läskigaste som finns”.

Flera av de tillfrågade nämner Milo Raus ”Rage” som vårens mest väntade, medan andra lyfter fram nya tolkningar av klassiker som ”Tre systrar”, ”Måsen” och ”Fäbodjäntan”. När det gäller monster är svaren lika varierade som kreativa – från Medusa och Näcken till sjöjungfrun från Johan Ajvide Lindqvists ”Sommaren 1985” och till och med Godzilla.

Efva Lilja, dansare och koreograf, sticker ut med sitt bestämda svar: ”Världen har inte plats för fler monster! Det är nog nu.”

Simon ”Chippen” Svensson lyfter fram en mindre uppmärksammad föreställning – ”Sveriges siste magiker” med Isidor Olsbjörk i Göteborg. Som monster skulle han vilja se ”en jättekänd kille med tatueringar i ansiktet som ljuger ihop en fruktansvärd historia om sin mamma bara för att bli ännu kändare”.

Sakib Zabbar avslutar rundfrågningen med önskan att få spela Richard III – ”Fast han kanske är mer skurk än monster egentligen?” – eller alternativt den människoätande plantan Audrey II från ”Little Shop of Horrors” för musikens skull.

Sammantaget visar svaren på ett rikt kulturliv där föreställningar som utmanar, berör och ställer viktiga frågor står i centrum för dessa scenkonstnärers intresse och kreativitet.