”The secret agent” söker mörkret och döden bakom karnevalens glitter

I Karnevalens skugga: En briljant brasiliansk thriller om diktaturens absurda skräck

Under en karneval i 1977 års Brasilien återvänder Armando till sin hemstad Recife i en lysande gul folkabubbla. Det första han möts av är ett lik på bensinmackens vändplan, nödtorftigt täckt av pappkartonger. ”Poliserna är upptagna med karnevalen”, förklarar mackchefen medan han jagar bort hundar från det stinkande köttet. Redan nu har ”festligheterna” krävt 91 liv.

Så inleds Kleber Mendonça Filhos mästerliga ”The secret agent”, en svindlande resa in i militärdiktaturens Brasilien, där korruptionen nått bisarra nivåer. Företagsledare har tagit över marionettrådarna, polisen har kriminaliserats och bildat allianser med avdankade militärer och kontraktsmördare.

Wagner Moura, känd från ”Narcos” och ”Tropa de elite”, spelar Armando (som initialt använder täcknamnet Marcelo) med subtilt lugn. Med minimala skiftningar i blick och hållning förmedlar han en man som samtidigt är hemma i denna förvrängda verklighet och djupt traumatiserad av den – lossnad från sitt liv, reducerad till en betraktare.

Armando finner en fristad i ett kollektiv som styrs av Tânia Marias karaktär – en stentuff, kedjerökande liten tant i badtofflor och städrock. Denna rollfigur har redan blivit något av en kultikon bland filmälskare. I kollektivet kan han gömma sig medan han försöker återförenas med sin son, på flykt från myndigheterna med ett pris på sitt huvud.

Den brasilianska filmens styrka ligger i dess förmåga att skapa en totalupplevelse där alla sinnen aktiveras. Mendonça Filho, som själv började sin karriär som filmkritiker, låter berättelsen veckla ut sig genom vindlande sidospår som belyser alla aspekter av tiden och platsen. Filmen pendlar mellan genrer och tonlägen – från smutsig realism till febrig surrealism.

När handlingen ibland blir svår att följa, fångas åskådaren av det magiska fotot; den atmosfäriska färgprakten som andas sjuttiotals-Kodak, de förföriska musikvalen och de noggrant utmejslade karaktärerna med sina oväntade ansikten.

Allt i filmen hänger samman och ingenting går ihop. Kollektivets huskatt har två ansikten (värdinnan kallar dem Lisa och Elisa och benämner dem i pluralis). Ett människoben hittas osmält i en hajmage samtidigt som Spielbergs ”Hajen” visas på en lokal biograf. ”Det håriga benet” får eget liv som populär följetong i lokaltidningen – ett sätt att indirekt skriva om våldet som aldrig får benämnas rakt ut.

”Hemliga agenter”, förklarar filmen, blir alla som inte lyckas stänga ögon och öron under en diktatur. Armando vill bara få tillbaka sitt liv och sin familj, men det enda som öppnar sig är nya labyrinter. Karnevalsfigurer tränger sig in i hans mardrömmar, och verkligheten blir alltmer absurd.

Filmen är släkt med Robert Altmans ”Långt farväl” och Paul Thomas Andersons ”Inherent vice”, men med en djupare förankring i latinamerikansk erfarenhet. De latinamerikanska filmskaparna vet allt om diktaturer – hur de växer fram, hur de känns i kroppen och vilka lögner, självbedrägerier och våldsspiraler de leder in i.

”The secret agent” utmärker sig genom att presentera sig som en genrefilm, vilket gör att publiken dras in innan den hinner försvara sig. Filmen talar till alla sinnen utan att förklara någonting och låter åskådaren förlora sig i dess vindlande värld – som att gå vilse utan att vilja hitta ut igen.

Med sina 2 timmar och 41 minuter är filmen lång, men varje scen fyller en funktion i den totalupplevelse Mendonça Filho skapat. Den becksvarta absurdismen blir det enda sättet att spegla en verklighet som i sig känns absurd. Det är en påminnelse om att när diktaturen faller, består traumat.

”The secret agent” är ett exempel på hur brasiliansk film fortsätter att leverera kraftfulla berättelser med global resonans, i linje med tidigare framgångar som José Padilhas ”Tropa de elite” och nyare verk från regissörer som Walter Salles och Gabriel Mascaro.