Spänningen mellan idealism och realism i vår samtid

I dagens samhälle tycks vi sakna ett språk för att hantera spänningen mellan det som är och det som kunde vara. Idealism används ofta nedvärderande – som något naivt, verklighetsfrånvänt eller till och med farligt. Som motpol framhålls realism inom säkerhetspolitik, ekonomi och klimatfrågor.

Men här uppstår något paradoxalt. När någon säger ”vi måste vara realistiska” är det inte ett neutralt konstaterande utan ett värdeladdat ställningstagande. Det är en uppmaning att begränsa våra ambitioner och handla på ett visst sätt. Realismen, som utger sig för att vara värdeneutral, fungerar i själva verket som ett ideal i förklädnad – ett värdeomdöme maskerat som fakta.

När idealen avfärdas upphöjs nuet automatiskt till måttstock för vad som är möjligt. Men dagens världsläge är historiskt tillfälligt, inte ett moraliskt facit. Denna motvilja mot ideal genomsyrar även vår självbild, där besvikelse framställs som ett personligt misslyckande snarare än en naturlig reaktion på världens motstånd.

Att möta verkligheten innebär oundvikligen besvikelse. Författaren Patricia Highsmith uttryckte det träffande: ”Skillnaden mellan dröm och verklighet, det är det riktiga helvetet.” Problemet är inte idealen i sig, utan idén att de antingen måste förverkligas helt eller överges. Denna binära logik präglar både våra privatliv och vår politik – det som inte kan realiseras omedelbart avfärdas som irrelevant.

Det verkliga problemet uppstår när vi skjuter upp livet i väntan på att idealen ska uppfyllas, när framtiden föreställs som något helt annat än nuet. I Lena Anderssons roman ”Egenmäktigt förfarande” inser huvudpersonen Ester Nilsson hur ett liv kan förflyta: ”Hon förstod att han tänkte sig framtiden som ett helt annat tillstånd än det nuvarande […] På det sättet kunde ett liv gå. Man fick mycket gjort i väntan på att livet skulle börja.”

I Torborg Nedreaas nyutgivna klassiker ”Av månsken växer ingenting” skildras en liknande problematik genom en kvinna vars förälskelse i en man som aldrig fullt ut väljer henne långsamt tränger undan hennes eget liv. Nedreaas visar en tredje väg bortom den klassiska dualiteten – drömmen kan överleva dig, fortsätta verka även när verkligheten talat emot den.

Ideal gör ont inte för att de är ouppnåeliga, utan för att de fortsätter påverka oss även när verkligheten visat sig omöjlig. Drömmen blir kvar som en inre måttstock, ett löfte om ett annat liv som bevaras just genom att aldrig förverkligas. Här visar Nedreaas hur ideal kan bli förödande: de kräver av oss ett annat liv än det vi har.

Som motvikt kan man tänka sig vad som i filosofen Søren Kierkegaards anda kan kallas tragisk idealism: ideal erkänns som vägvisare, men utan krav på fullständig uppfyllelse. Handlingar riktas mot dem utan att verkligheten föraktas. Problemet är inte att världen saknar värde, utan att vi gör värdet absolut i en värld som alltid är ofullkomlig.

Ideal kan vara tyranniska när de dömer och skapar distans till det levda livet. Men de kan också fungera som riktmärken och visa vad som står på spel om vi tappar kursen. Ett meningsfullt liv handlar inte om att förverkliga sina ideal fullt ut, utan om att leva med dem utan att förråda dem.

Denna spänning mellan ideal och verklighet är inte bara existentiell utan genomsyrar även vårt samhällsliv. Där individen riskerar att vänta med att leva tills idealet uppfylls, riskerar samhället att upphöja realismen till högsta norm och därmed göra idealen överflödiga. I politiken framträder detta som nödvändighetens språk: ”vi har inget val.”

Utan förespråkare blir gemensamma ideal försvarslösa. När politik reduceras till förvaltning och handling till riskbedömning upphör idealen att fungera som vägledning. Beslut presenteras som tekniska snarare än politiska; ansvar ersätts av nödvändighet. Framtiden krymper och visioner ersätts av prognoser.

Säkerhet framställs ofta som en neutral norm, men är egentligen ett villkor, inte ett ideal. När villkor upphöjs till högsta värde börjar de diktera meningen. Som filosofen Hannah Arendt påpekat: ett samhälle som gör överlevnad till sitt enda mål har redan begränsat sin politiska horisont; när säkerhet prioriteras över frihet, rättvisa och mänsklig värdighet reduceras politiken till förvaltning.

I vår tid hörs realismens röst överallt: i klimatdebatt, geopolitik, arbetsliv och privatliv. Budskapet är detsamma: sänk förväntningarna, anpassa ambitionerna, acceptera världen som den är. Det problematiska med samtidens realism är inte att den tar hot på allvar, utan att lösningarna presenteras som oundvikliga. Ett samhälle utan ideal behöver inga övertygade medborgare, bara administratörer.

Vi kan leva utan att förneka våra ideal – i samklang med dem. Det innebär att sluta kräva att de ska rädda våra liv och istället låta dem fungera som kompass. Ideal är övermått: för stora för att rymmas i ett liv, men nödvändiga för att världen inte ska krympa till det som bara är möjligt för stunden.

Att leva med sina ideal medför ofta sorg över olevda liv och perioder av lågintensiv besvikelse. Men alternativet – att leva för fullbordan – leder ofta till förakt för verkligheten. Att acceptera glappet mellan teori och praktik är ett försvar för möjligheten att handla meningsfullt i en värld som aldrig kan leva upp till våra förväntningar. Som filosofen Albert Camus påminde oss: kampen i sig räcker för att fylla ett människohjärta.

Denna hållning är inte bara individuell utan även samhällelig. Vi behöver ledare som erkänner verklighetens begränsningar utan att låta den förmenta realismen diktera vad som är möjligt. Idealen är inte flyktvägar utan riktmärken; mellan dem och verkligheten utspelar sig politiken.