Tomas Lauri: Chipperfields Nobel center liknar en fästning

I den svenska stadens skyline tar Nobel Center form med kontroversiella linjer. När visionsbilderna nu presenterats för det nya museet vid Slussen väcker de både frågor och kritik kring byggnadens utformning och anpassning till stadsbilden.

Nobelstiftelsen beskriver på sin hemsida projektet som ”transparent och öppet” – en beskrivning som kan tyckas motsägelsefull när man studerar förslaget från David Chipperfield Architects. Byggnaden utgörs av fyra massiva tegelvolymer som på många sätt mer påminner om en fästning än ett öppet och inbjudande kulturcentrum.

Materialvalet är tidsenligt återbrukat rött tegel, och enligt planerna ska mönstersättningen inspireras av svenskt hantverk. Dock återstår mycket att bevisa hur detta kommer att realiseras. Teglets faktiska utseende och kvalitet kommer att vara avgörande för byggnadens slutgiltiga intryck.

Tegel kan, rätt använt, lyfta ett museum vars innehåll kanske inte är det mest publikfriande. Kolumba-museet i Köln, ritat av Peter Zumthor, är ett lysande exempel där arkitekten till och med utvecklade en ny typ av tegelsten. Resultatet blev en byggnad som blev mer uppmärksammad än samlingarna den huserar.

David Chipperfield har tidigare visat prov på känslig tegelarkitektur i mindre projekt som flerbostadshuset på Jane Street i New York och ett privathus i Londons Kensington-distrikt. Dessa byggnader utmärker sig genom en annan detaljrikedom och form som bättre smälter in i stadsbilden än vad Nobel Center ser ut att göra. Det nya museet tycks snarare kliva ut ur stadsbilden genom sin storlek och sitt anspråk.

De fyra separata huskropparna är ett försök att bryta ner skalan och anpassa museet till övriga byggnader runt Saltsjön, men effekten uteblir. Med sina få och stora fönster framstår byggnaden fortfarande som en homogen och dominant kropp i stadslandskapet.

Att ett prestigefullt museum tillåts vara ett särpräglat inslag i stadsbilden är inte ovanligt – Stockholms stadshus är ett sådant exempel. Frågan är dock hur särpräglad Chipperfields design för Nobel Center verkligen är. Likheter med hans tidigare verk som konstgalleriet Hepworth Wakefield i West Yorkshire och Turner Contemporary i Margate är påfallande. Båda dessa byggnader karaktäriseras av strikt geometriska volymer med sparsamma öppningar, placerade vid vatten. Det känns som att arkitekten samplar sitt eget formspråk snarare än att skapa något unikt för platsen.

Den massiva sockel som de fyra huskropparna vilar på och som möter Saltsjön hade byggnaden sannolikt mått bättre utan. Sockeln förlänger den mur som redan finns längs kajen och förstärker därmed det fästningslika intrycket. Även om utformningen delvis motiveras av översvämningsrisken borde det finnas mer eleganta lösningar på detta problem.

Chipperfields förslag synliggör främst hur problematiskt hela Slussenområdet har hanterats och hur malplacerad byggrätten är på denna plats. Att bygga framför förkastningsbranten längs Södermalm bryter mot en lång stockholmstradition. Att dessutom placera en byggnad som blockerar sikten mot Glashuset framstår som onödigt klåfingrigt ingrepp i stadsbilden.

Inte ens en av världens mest respekterade arkitekter, David Chipperfield, lyckas helt övertyga i denna komplexa kontext. Projektet illustrerar tydligt spänningarna mellan prestigebyggen, stadsutveckling och hänsyn till platsens historia och karaktär – en balansgång som i detta fall verkar väga över åt det monumentala på bekostnad av det integrerade och öppna som Nobelstiftelsen eftersträvar.