Bröderna Dardenne levererar ännu ett starkt humanistiskt drama

Belgiska regissörerna Jean-Pierre och Luc Dardenne fortsätter att imponera med sin senaste film ”Unga mödrar”, som vann manuspriset på filmfestivalen i Cannes förra året. Filmen följer en grupp tonårsmammor på ett stödboende i Liège och är, i klassisk Dardenne-stil, ett djupt humanistiskt drama som speglar vår samtid utan att servera enkla lösningar.

Det är lätt att initialt möta en ny Dardenne-film med viss blasé förväntan – vi vet ju vad vi får. Men redan efter några minuter fångas man helt av det lågmälda men kraftfulla dramat som utspelar sig på duken.

Filmen presenterar oss för en grupp unga mödrar med svåra bakgrunder. Jessica, höggravid och med ett känslomässigt tomrum efter att ha blivit övergiven av sin egen mor som nyfödd. Perla, som desperat försöker få sitt barns unga far att ta ansvar, trots att det för publiken framstår som ett hopplöst projekt. Julie kämpar för att hålla sig drogfri för sitt barns skull. Mest gripande är kanske Arianne, som rör sig genom tillvaron i ett tillstånd av obehandlad traumatisk stress, orsakat av en manipulativ mor.

Dardenne-bröderna har en unik förmåga att berätta dessa historier utan att tillgripa manipulativa filmiska grepp. Här finns ingen påträngande filmmusik som dikterar hur vi ska känna, inga dramatiska klipp som förstärker effekten. Istället visas endast spåren och konsekvenserna av tidigare övergrepp, drogmissbruk och andra trauman. Information om karaktärernas bakgrund presenteras varsamt, steg för steg, och låter tittaren själv fylla i luckorna.

Regissörsduon fortsätter att vara en vital del av den europeiska socialrealistiska filmtraditionen, tillsammans med namn som Ken Loach, Robert Guédiguian och Mike Leigh. Men få är lika produktiva som bröderna Dardenne, som konsekvent levererat sevärda filmer vart tredje år sedan genombrottet med ”Löftet” 1996.

Det som genomsyrar deras filmografi är en orubblig tro på humanismen – något som i dagens cyniska samhällsklimat nästan känns daterat, vilket är en tragisk tanke i sig. ”Unga mödrar” erbjuder, i likhet med deras tidigare verk, inget lyckligt slut. Det skulle vara att förenkla komplexa mänskliga villkor. Istället ges publiken bara en svag glimt av hopp om mänskligheten.

Trots att bröderna Dardenne är djupt förankrade i samtidens sociala frågor handlar deras filmer inte primärt om samhällskritik eller politiska budskap. Istället fungerar de sociala och politiska strukturerna som en bakgrund till de mänskliga dramat – en fond som formar förutsättningarna för karaktärernas liv.

Jean-Pierre och Luc Dardenne, med sina karakteristiska vita hårkransar, motbevisar teorin om att en konstnärs kön eller ursprung skulle begränsa vilka historier de kan berätta trovärdigt. De har med samma övertygelse skildrat flyktingbarns utsatta situation i ”Tori och Lokita”, religiös radikalisering i ”Unge Ahmed”, och nu tonårsmammors kamp för överlevnad.

”Unga mödrar” är ett nytt starkt bidrag till bröderna Dardennes redan imponerande filmografi. Filmen är 1 timme och 45 minuter lång, på franska, och har redan haft biopremiär i Sverige. För den som vill utforska fler verk av dessa mästare rekommenderas ”Rosetta” (1999), ”Lornas tystnad” (2008) och ”Den okända flickan” (2016) – alla med samma djupt humanistiska perspektiv på människans villkor i vår moderna tid.