Tonårsspöken går igen i gotisk roman om män som hatar kvinnor

Teaterns mörka värld avslöjas i Johanne Lykke Naderehvandis ”Rök och speglar”

I sin fjärde roman sedan debuten 2017 tar författaren Johanne Lykke Naderehvandi läsaren med in i en förtrollad teatervärd där gränsen mellan verklighet och illusion suddas ut. ”Rök och speglar”, utgiven på Albert Bonniers förlag, framstår som både en gotisk spökhistoria och ett vittnesmål om teaterns upp-och-nedvända värld.

Romanens huvudperson är Bernarda, uppvuxen på Malmö stadsteater där hennes föräldrar arbetade. Nu är hon anställd i teaterns dekorverkstad och mor till en liten dotter. Men moderskapet är en utmaning för Bernarda, som själv aldrig fick vara barn på riktigt.

I Bernardas uppväxt var de vuxna alltför upptagna med teatern för att vara föräldrar. Teaterbarnen tilläts inte leka eftersom ”leken redan tillhör de vuxna”. Istället satt de i kulisserna och betraktade världen med allvarsamma, vuxna ögon – den enda roll som fanns kvar åt dem bland familjens arketyper.

Författaren själv har rötter i teatermiljön, som dotter till regissören Staffan Valdemar Holm och scenografen Bente Lykke Møller. Hennes skildringar av livet på och bakom scen känns därför autentiska och genomlevda, ett både vackert och omskakande vittnesmål från en värld där verkligheten ofta vänds upp och ner.

Bernarda var ett ovanligt barn med ett dockskåp där ”stämningen var norénsk”, som författaren uttrycker det. Den enda fasta punkten i hennes liv var vänskapen med Asta, ett annat teaterbarn som plötsligt dyker upp och omedelbart förändrar Bernardas tillvaro. Tillsammans bildade de en enhet, en urkraft.

Tonårsflickan som mytisk gestalt är något av Naderehvandis specialitet. Redan på baksidan av hennes debutroman, som handlar om en trettonårig flicka, står den talande raden: ”Det är en fruktansvärd sak att vara ett barn.” Även i ”Strega” från 2020 skildrar hon en grupp unga kvinnor som arbetar på ett övergivet bergshotell, likt en flock särpräglade djur. Detta mörka, sprakande kraftfält kring tonårstjejer återkommer i ”Rök och speglar”.

Men Asta, Bernardas förtrogna, dog. Tillsammans med sin lillebror och sin mamma, en berömd skådespelerska, blev hon gasförgiftad i sin säng. Bernarda vet vad som egentligen hände men har aldrig berättat det för någon. När hon försökt har hennes egen hand bokstavligen hindrat sanningen från att komma ut.

Tjugofem år efter tragedin börjar Bernarda hemsökas av sin döda vän. Asta visar sig i lägenheten som ett tonårsspöke – hon hänger i taket, går genom rummen, river ner porslin och speglar. Är det galenskap, ett obearbetat trauma som till slut manifesterar sig som hallucinationer? Eller försöker Asta, som spöken ofta gör, förmedla något viktigt?

Huvudpersonen är döpt efter matriarken i Federico García Lorcas pjäs ”Bernardas hus”, där en grym mor håller sina döttrar inlåsta. Detta är bara en av många pjäser som vävs in i romanen för att fördjupa dess tematik – det våld som nästan oundvikligen drabbar flickor och kvinnor.

Med undertryckt raseri beskriver Naderehvandi det hon kallar ”denna mångtusenåriga tradition” – hur män misshandlar, våldtar och mördar kvinnor. Det är så djupt inpräntat i samhället att det knappt går att föreställa sig tillvaron på annat sätt: ”Man måste fortsätta ödeläggelsen, för det har man alltid gjort och ingen kan med säkerhet säga att världen skulle bestå ifall man slutade.”

Naderehvandis litterära stil påminner om gotiska föregångare som Djuna Barnes eller svenska Mare Kandre, men även om samtida författare som Hanna Johansson. Vardagliga föremål – en apelsin, en fläta, en parfymflaska – får en ödesmättad laddning i hennes prosa.

Romanen antyder också, i likhet med Lina Wolffs Augustprisade ”Liken vi begravde”, att Skåne är en särskilt mörk plats. ”Finns det en demonportal någonstans i höjd med Helsingborg? Finns det ett särskilt skånskt gift?”, funderar Bernarda när hon vandrar genom Malmös gator.

Det litterära landskapet i ”Rök och speglar” är, typiskt för Naderehvandi, överväldigande sinnligt. Allting doftar, smakar, droppar och klirrar. Det är både vackert och skrämmande. Till skillnad från hennes tidigare verk är denna roman mer tillgänglig och vänd mot omvärlden, med ett tema som känns både akut och angeläget. Den har alla förutsättningar att nå en bredare publik än författarens tidigare böcker – och förtjänar det.