Tre ukrainska poeter vittnar om krigets skoningslösa verklighet

I kampen mellan liv och död, i det dagliga hotet om utplåning, ställs poetens uppgift på sin spets. Hur finner man språket för att beskriva en vardag som ständigt hotas av förstörelse? Tre ukrainska poeter ger sina högst personliga svar på dessa frågor i nya diktsamlingar som nu utkommer på svenska genom Ariel och Ellerströms förlag, samtliga i översättning av Mikael Nydahl.

Olena Herasymjuk, född 1991 och med erfarenhet som sjukvårdare vid fronten, talar med en kontrollerad intensitet direkt till läsaren. I den emblematiska dikten ”Mariupol” skildrar hon ett diktjag som läser poesi på samma teater där hundratals civila dödades under ett ryskt bombanfall i krigets inledande skede. Hos Herasymjuk river ”poesins konst” sönder ”böckernas kroppar/och kropparna hos dem som läser dem”, och dikterna beskrivs som ”osynliga” eftersom de riktar sig till ”mördade läsare”.

Med tydlig politisk medvetenhet drar hon skarpa gränser i sitt språk – krigskonsten är rysk och ”ljuder ur strupen/på ryska stridsvagnar och artillerisystem” medan poesin är ukrainsk, ”en sång av förtvivlan, som vill ljuda högre/än explosionerna från deras imperium”. Hennes dikter når efter läsaren med en fysisk kraft, nästan som en hand som sträcker sig genom sidorna för att gripa tag i oss.

Lesyk Panasiuk, även han född 1991, väljer en delvis annan väg. Även om hans dikter innehåller element från motståndets språk, tillför han en befriande bister humor och sarkastisk lekfullhet när han betraktar krigets verklighet. I hans poetiska universum landar ryska soldater ”med våra ansikten som fallskärmar” och ”kommer framkrypande/likt daggmaskar ur sitt svarta ryssland/för att dö i pölar i av ukrainska tårar”.

Genom drastiska hyperboler lyckas Panasiuk delvis avväpna de politiska uppdelningarna som ligger till grund för bilderna. Han gör inte distans till läsaren utan tänjjer patriotismens språk till bristningsgränsen, insisterande på sin närvaro.

Maksym Kryvtsov, född 1990, står i tydlig kontrast till både Panasiuk och Herasymjuk. Hans poetiska röst är mer återhållsam, mindre teatralisk. Här finns varken didaktiska vändningar eller självbespeglande reflektioner. Han målar inga fiendebilder och tilltalar inte läsaren direkt. Istället rör han sig i ett slags gränsland mellan verklighet och mardröm, där språket blivit tunt men exakt, som konturerna av en svart sol.

Om kriget skriver Kryvtsov att det är ”en låt utan text/och en låt utan noter” som sjöngs ”före människan/innan världen skapades.” Han beskriver kriget som ”en sång utan sång och en sångernas sång” – en Höga visan utan älskande. Denna paradoxala tanke blir i hans händer häpnadsväckande kraftfull.

Kryvtsov behöver inte överbrygga några avstånd till läsaren eftersom hans ord redan bär på en täthet som omedelbart drar oss till sig. Han står fri från heroiserande politiska språkbruk, från mytologisering av vänner eller demonisering av fiender. Istället gräver han sig djupare in i språkets och verklighetens väsen, samtidigt som han behåller en närvaro vid ytan.

Det är svårt att inte sätta detta i samband med Kryvtsovs egna erfarenheter. Han anmälde sig som frivillig vid fronten i Donbass 2014 och tog åter värvning efter den fullskaliga invasionen. I januari 2024 stupade han i Charkiv-regionen.

Tillsammans erbjuder dessa tre poetiska röster viktiga vittnesmål om krigets verklighet, berättade med tre helt olika språkliga ansatser men med samma brinnande närvaro. För svensktalande läsare utgör dessa volymer en sällsynt möjlighet att komma nära den ukrainska erfarenheten av kriget, bortom nyhetsrubrikerna. Särskilt Maksym Kryvtsovs dikter förtjänar att spridas – en verklig poetisk begåvning vars röst nu tystnat men vars ord består.