Underhållande kontorsfars med extra metalager i ”Direktören för det hele”

I helgens uppsättning på Borås stadsteater möter publiken Lars von Triers ”Direktören för det hele” i en teaterversion som skickligt balanserar mellan kontorsmiljöns gråa tristess och humorns befriande kraft. Föreställningen lyckas fånga originalets absurda ton samtidigt som den tillför nya lager av metateatral lekfullhet.

På scenen möts vi av en kontorslandskap som är så stereotypt deprimerande att det nästan blir komiskt. Scenografen har med minutiös precision fångat den själsdödande atmosfären som präglar många arbetsplatser: lysrör med kallt ljus, tråkiga kontorsstolar och skrivbord som står i militärisk formation. Denna visuellt träffsäkra miljö blir en perfekt fond för pjäsens utforskning av yrkeslivets absurditeter och maktstrukturer.

För den som inte känner till originalfilmen handlar berättelsen om en IT-företagsägare som i åratal har hittat på en fiktiv VD att gömma sig bakom när han behöver fatta impopulära beslut. När företaget ska säljas krävs dock en riktig direktör, vilket leder till att en arbetslös skådespelare hyrs in för rollen. Komplikationerna som följer blir både dråpliga och tankeväckande.

Regissören har valt att behålla originalets kritiska blick på företagsvärlden men förstärker samtidigt de metaaspekter som naturligt uppstår när en berättelse om en skådespelare som spelar en roll överförs till teatern. Detta grepp skapar en intressant spegling mellan pjäsens handling och själva teatermediet, något som lyfter föreställningen över en enkel filmatisering.

Ensemblen arbetar sammansvetsat och med precis timing. Särskilt imponerande är huvudrollsinnehavarens förmåga att växla mellan olika lager av rollgestaltning – från den osäkra skådespelaren till den självsäkra företagsledaren och tillbaka igen. Övergångarna sker så smidigt att publiken ibland blir lika förvirrad som karaktärerna i pjäsen över vem som egentligen är vem.

Det finns en särskild njutning i att se von Triers berättelse på teaterscenen. Hans filmer, ofta experimentella och regelbrytande, får här en ny dimension när de möter teaterns konventioner. Pjäsen utnyttjar teaterns direktkontakt med publiken för att skapa stunder av genuint obehaglig igenkänning – vi har alla någon gång spelat roller i våra professionella liv.

Dialogen behåller mycket av filmens bitska humor men har också anpassats för att fungera i teatersammanhanget. Vissa repliker som i filmen levererades med subtil ironi får på scenen en mer direkt komisk effekt, vilket fungerar väl med teaterns kollektiva upplevelse där skratt smittar mellan åskådarna.

Kostymerna förtjänar ett särskilt omnämnande. De är perfekt avvägda för att förstärka karaktärernas olika personligheter samtidigt som de förmedlar en tidlös känsla av kontorsmiljö – varken helt nutida eller uppenbart daterade. Denna subtila tidlöshet passar väl med pjäsens teman som tycks lika relevanta idag som när filmen först hade premiär.

Ljudbilden kompletterar föreställningen med ett soundtrack som pendlar mellan monoton kontorsmusik och stunder av oväntad musikalisk intensitet. Dessa kontraster speglar effektivt huvudkaraktärens inre kamp mellan anpassning och uppror.

”Direktören för det hele” är på många sätt en perfekt pjäs för vår tid. I en era där gränsen mellan äkthet och fasad blir allt suddigare, där sociala medier uppmuntrar oss att ständigt kurera våra personligheter, ställer föreställningen viktiga frågor om autenticitet och vilka roller vi spelar i våra liv.

Borås stadsteaters uppsättning lyckas göra dessa frågor både underhållande och tankeväckande. Den dråpligt deppiga kontorsscenografin fungerar som en perfekt metafor för det meningslösa i att upprätthålla fasader, medan teaterlekens inneboende rollspel blir en spegling av samhället i stort.

För teaterintresserade är denna uppsättning ett utmärkt exempel på hur filmatiskt material kan transformeras och berikas genom teaterns särskilda uttrycksmedel. För von Trier-fans erbjuder den en chans att se ett välkänt material genom nya ögon. Och för den som bara söker en intelligent komedi med existentiellt djup är kvällen på Borås stadsteater väl investerad tid.