Béla Tarr, en av Europas mest säregna filmregissörer, har avlidit

Béla Tarr, den legendariska ungerska filmregissören vars långsamma, poetiska filmer förändrade den europeiska konstfilmen, har gått bort vid en ålder av 70 år. Nyheten meddelades av regissören Bence Fliegauf till den ungerska nyhetsbyrån MTI på uppdrag av Tarrs familj.

Tarr betraktades av såväl kritiker som kollegor som en av de mest särpräglade rösterna inom europeisk film. Hans kompromisslösa bildspråk kännetecknades av extremt långa tagningar, ett medvetet långsamt tempo och en djupt humanistisk blick på mänskligt lidande. Genom sin filmkonst skapade han en egen säregen värld – apokalyptisk och melankolisk, där det ständigt regnar, vinden viner och leran klibbar fast under skorna.

Född 1955 i Pécs, Ungern, började Tarrs filmskapande som en protest mot det dåvarande kommunistiska systemet. Hans tidiga verk, däribland debutfilmen ”Family Nest” från 1979, präglades av dokumentär realism. Med amatörskådespelare och handhållen kamera skildrade han den ungerska arbetarklassens trångbodda och hopplösa vardag, samtidigt som hans kritiska blick på samhällets strukturer började ta form.

”Konst är en del av det mänskliga. Men alla har sitt eget synsätt, sitt eget språk. Därför kan vi aldrig influeras av andra. Vissa måste reagera mot världen. Hur de reagerar kan bli en sorts konst”, förklarade Tarr i en intervju med Dagens Nyheter våren 2013.

En avgörande konstnärlig vändpunkt i Tarrs karriär kom med filmen ”Damnation” (1988), som handlar om en deprimerad man förälskad i en nattklubbssångerska. Med denna film etablerade Tarr sin oefterhärmliga filmiska stil, där han började skildra vilsna, melankoliska existenser i en erbarmlig och övergiven värld på randen till utplåning.

Det internationella genombrottet kom några år senare med den monumentala ”Sátántangó” (1994), ett sju timmar långt epos som skildrar kommunismens sönderfall i Östeuropa som en långsam erosion av både materia och människosjäl. Filmen baserades på Nobelpristagaren László Krasznahorkais debutroman med samma namn, men samarbetet mellan Tarr och Krasznahorkai hade inletts redan med ”Damnation”, som de skrev tillsammans.

Partnerskapet mellan Tarr och Krasznahorkai resulterade i flera kritikerrosade verk och bidrog sannolikt till Krasznahorkais internationella genombrott. Ett annat betydelsefullt samarbete var det med kompositören, poeten och musikern Mihály Vig, som skapade musiken till Tarrs filmer och även spelade huvudrollen i ”Sátántangó”.

Efter premiären av ”Turinhästen” (2011) – som handlar om hästen filosofen Friedrich Nietzsche såg piskas i Turin 1889, och framför allt om hästens ägare och dennes dotter – tillkännagav Tarr att han skulle sluta göra film. Han menade att han hade uttryckt allt han ville säga genom sin konst.

”Att göra film är ett fint, borgerligt yrke. Jag skulle kunna göra femton filmer till men vill inte upprepa mig, eller göra kopior av mina egna känslor”, förklarade han för Dagens Nyheter 2013.

Under sina senare år ägnade sig Tarr åt att undervisa nästa generations filmskapare vid sin egen filmskola. Han var också aktiv som kurator för storskaliga konstutställningar, där han fortsatte att utforska gränslandet mellan film och andra konstformer.

Tarrs arv är betydande inom filmvärlden. Hans långsamma, meditativa berättarstil har inspirerat otaliga regissörer och filmstudenter världen över. Hans filmer har prisats för sin djupa humanitet och sin orubbliga konstnärliga vision, även när de avviker från konventionella berättarstrukturer.

Med Béla Tarrs bortgång förlorar filmvärlden en av sina mest originella och kompromisslösa konstnärer – en filmskapare som vågade ta sig tid att utforska de existentiella frågorna på ett unikt och tidlöst sätt.