Uwe Wittstock: Vad händer när litteraturen tvingas upp på barrikaderna?

I litteraturens kraftfält: Ord som förändrar världen

När vi lever i en tid präglad av krig och kriser väcks frågan om vilken makt litteraturen egentligen besitter. Kan författare och intellektuella verkligen skriva fram det politiska förnuft som vår samtid tycks sakna?

Efter noggrann reflektion framträder tiden som den avgörande faktorn för litteraturens genomslagskraft. De stora politiska, filosofiska och religiösa idéer som format vår värld introducerades ofta först i böcker – Bibeln, Platons dialoger, Koranen, Kommunistiska manifestet, Buddhas och Konfucius läror, samt liberalismens grundprinciper formulerade av tänkare som Kant, Locke och Montesquieu. Alla dessa idéer föddes i text och har haft ett enormt inflytande genom historien.

Men det gemensamma för dessa inflytelserika verk är deras ålder. De har haft hundratals år på sig att nå läsare och gradvis transformera samhällen och kulturer. Litteraturen är i grunden ett långsamt medium, vars djupaste påverkan sker över tid.

Bilden blir dock mer komplex när man undersöker litteraturens direkta inflytande på samtida politik. Ett särskilt imponerande exempel är Harriet Beecher Stowes ”Onkel Toms stuga” från 1852, som nådde 300 000 läsare redan under utgivningsåret och miljontals därefter. Romanen spelade en avgörande roll genom att belysa slaveriets grymheter, vilket bidrog till att utlösa det amerikanska inbördeskriget och på sikt till slaveriets avskaffande. När Abraham Lincoln mötte författarinnan under kriget ska han ha hälsat henne med orden: ”So, this is the little lady who made this big war.”

Sett från vår tids perspektiv är det enkelt att förstå varför romanen blev så framgångsrik – den bekräftade samtidens fördomar om slavar som godmodiga och barnsliga individer i behov av starka, vita beskyddare. Detta förklarar varför svarta författare som James Baldwin senare sågade verket.

Här finns ett mönster i böcker som snabbt mobiliserar läsare – de stryker ofta medhårs och bekräftar publikens existerande föreställningar. Detta är ingen enkel bedrift; det kräver författare med exakt känsla för hur man når en bred publik och förmåga att väcka starka känslor kring specifika frågor. Likväl måste även sådana verk ta tidsfaktorn i beaktande – även Beecher Stowes roman behövde flera år för att uppnå sitt fulla genomslag.

Den tyske författaren Erich Kästner, en av mellankrigstidens mest betydande röster, påpekade att händelserna som förde Hitler till makten 1933 borde ha stoppats redan 1928: ”Man får inte vänta tills kampen för frihet betraktas som ett brott. Man får inte vänta tills snöbollen blivit en lavin.” Kästner hade rätt – 1933 var det redan försent för tyska författare att påverka situationen. I sådana kritiska ögonblick är litteraturen helt enkelt för långsam för att hinna reagera.

En oroande tanke är att vissa kvaliteter går förlorade när litteraturen tvingas upp på barrikaderna. Det finns verk som inte erbjuder läsaren färdiga svar, utan formulerar frågor som inte ens författaren själv kan besvara. Denna mångtydiga litteratur strävar inte efter politisk entydighet utan ruskar om läsarens övertygelser utan att erbjuda nya. På kort sikt mobiliserar sådan litteratur sällan massorna, men den kan ha större effekt på lång sikt eftersom den omvandlar snarare än bekräftar läsarens åsikter.

Motsättningen mellan direkt engagerande litteratur och mer utmanande verk är dock kanske mindre än vi förleds att tro. Ibland lyckas författare med båda delarna. Thomas Mann skrev under 1940-talet den komplexa romanen ”Doktor Faustus” som utforskade nazismens rötter i tysk kulturhistoria – ett verk med begränsad omedelbar verkan. Men parallellt höll Mann femtiofem radiotal som via London nådde lyssnare i Nazityskland, där han rapporterade om regimens förbrytelser och manade till motstånd.

Filosofen Walter Benjamin noterade redan 1928 att verklig litterär verksamhet under hotfulla tider inte kan begränsas till den rent litterära sfären. Han menade att betydande litterär verkan endast kan uppstå i växelspelet mellan handling och skrivande, och lyfte fram flygblad, pamfletter, tidningsartiklar och affischer som alternativ till konstnärligt ambitiösa romaner. Thomas Mann skulle förmodligen ha lagt till sina radiotal på listan – kommunikationsformer som nådde många fler än hans komplexa roman.

Som Hannah Arendt, själv på flykt undan Hitlers Tyskland, uttryckte det: ”Ingenting som bara är vackert leder till verkligheten.” I tider av kris måste litteraturens kraft kanske manifesteras genom en mångfald av uttryck och medier för att verkligen göra skillnad.