Vänskap, svek och en dold familjehemlighet i ”Olympiaden”

I olympiadens skugga: Vivaldis operaverk får nytt liv på Folkoperan

Antonio Vivaldis barockopera ”Olympiaden” har fått en färgstark och lekfull nypremiär på Folkoperan i Stockholm, med perfekt tajming under pågående olympiska spel. Verket från 1734, som bygger på Pietro Metastasios populära libretto om kärlek och sport, har på senare år bidragit till att återupptäcka Vivaldi som operakompositör.

Trots att handlingen utspelar sig under de antika olympiska spelen, med blått hav och marmorkolonner som fond, hindrar detta inte regissören Charlotte Engelkes från att låta både skidskyttar och hockeyspelare ta plats i föreställningen. Den olympiska inramningen förstärks ytterligare med rockringar och en sportkommentator som kompenserar för strykningar i originallibrettot.

Engelkes, som tidigare främst arbetat med operaperformance och först förra året regisserade sin första fullängdsopera, ”Lohengrin” på Malmö opera, visar prov på en skicklig balans mellan det lekfulla och det dramatiska. Hennes känsla för det skruvat spexiga gifter sig väl med Metastasios intrikata berättelse, även om akrobatik och trolleritrick ibland tar uppmärksamheten från själva texten.

Scenografin signerad Linus Fellbom och Anna Ardelius kostymer tycks ha hämtat inspiration från Théâtre des Champs-Elysées uppsättning från några år tillbaka, där countertenoren Jakub Józef Orliński spelade huvudrollen Licida.

På 50-årsjubilerande Folkoperan är det Stephen Yeseta som gestaltar Licida, prins av Kreta, som är fast besluten att vinna både olympiaden och prinsessan Aristeas hand. För att nå sitt mål tar han hjälp av sin vän, den berömde atleten Megacle, spelad av Ebba Lejonclou som imponerar vokalt i en ljusblå muskeldräkt. Komplikationer uppstår när det visar sig att Megacle själv är förälskad i Aristea, vilket försätter honom i en smärtsam konflikt mellan kärleken och vänskapen.

Amie Foon gestaltar med lysande vokal precision Aristea, en kungadotter med tydlig feministisk profil, medan Erik Rosenius ger hennes far kungen ett präktigt basdjup med glimten i ögat. Till rollgalleriet hör även Licidas trolovade Argene (Sally Lundgren) som uppträder förklädd, Licidas mentor Aminta (Solveig Bergersen) i en spektakulär bläckfiskliknande kostym, samt tre dansare som ytterligare förstärker föreställningens rörelse och dynamik.

Ensemblen ställs inför betydande utmaningar i denna lekfullt atletiska produktion, och levererar imponerande prestationer både vokalt och fysiskt. Särskilt anmärkningsvärd är barytonen Bernt Ola Volungholen som i rollen som kungens rådgivare Alcandro förvandlar karaktären till en queer och komisk figur, samtidigt som han brottas med en gymnastikmadrass – något som framkallar hjärtliga skratt i operasalongen.

Rikard Bergqvists svenska översättning innehåller moderna uttryck som faktiskt har stöd i Metastasios realistiska dialoger med deras många utropstecken. Trots att ”Olympiaden” ursprungligen skrevs i den seriösa italienska operastilen, har materialet lockat till flera nutida uppsättningar med tragikomiska inslag. Detta beror till stor del på Vivaldis sprudlande musik som ibland kontrasterar mot textens allvar, men ändå lyckas fånga karaktärernas känslomässiga djup.

Den slimmade orkestern, placerad direkt på scenen under ledning av barockexperten Peter Spissky, bidrar till föreställningens intima och direkta uttryck. Musikerna, metaforiskt beskrivna som Olympens gudar, spelar med precision och känsla.

Föreställningen avslutas med en kreativ musikalisk lösning där ett välkänt utdrag ur ”Våren” från Vivaldis ”De fyra årstiderna” fungerar som final – ett fyndigt grepp som knyter ihop det hela.

Efter många förvecklingar, hemligheter och dramatiska vändningar i denna berättelse om vänskap, svek och dolda familjeband får historien till slut ett lyckligt slut när sanningen kommer fram. Folkoperans uppsättning av ”Olympiaden” är en levande och spänstig produktion som sjuder av liv, känslor och energi, helt i linje med Vivaldis tidlösa musik.