Var hjälten i Englands nationalepos gotlänning eller göte?

I det medeltida spåret: Nyöversättning ger ”Beowulf” nytt liv på svenska

En av världslitteraturens äldsta och mest inflytelserika texter har fått nytt liv genom Gunnar D Hanssons svenska översättning. Det fornengelska eposet ”Beowulf”, vars ursprung går tillbaka till 700-talet men som nedtecknades först på 1000-talet, framstår i denna nya tappning som både tillgänglig och poetiskt kraftfull.

Hanssons version, utgiven på Ekphrasis förlag, öppnar med ett sansat ”Nå” – en modern motsvarighet till originalets kraftfulla ”Hwæt!” – och leder läsaren in i en värld av monster, hjältar och strider som föregår våra moderna nationsgränser.

Det är anmärkningsvärt att den brittiska litteraturens nationalhjälte inte är engelsman. I stället följer Hansson den gängse uppfattningen att Beowulf är göte, med ursprung i dagens Västsverige. Detta faktum kan säkert provocera vissa engelska nationalister, men understryker eposets gränsöverskridande natur. Stora delar av berättelsen utspelar sig dessutom i kung Hrotgars hall, någonstans i Skåne eller Danmark.

Eposets författare är okänd. Handskriften från 1000-talet tros ha nedtecknats i ett engelskt kloster, men bygger sannolikt på äldre texter och muntliga traditioner. Trots att verket är fiktivt innehåller det referenser till verkliga personer och händelser från 700-talet, vilket ger det en historisk förankring.

Berättelsens kärna handlar om hur hjälten Beowulf anländer till danerna för att hjälpa kung Hrotgar att besegra monstret Grendel, som terroriserar kungens hall och dräper hans hirdmän. Efter att ha besegrat Grendel ställs Beowulf inför en ny utmaning när Grendels mor söker hämnd. I eposets avslutande del, som utspelar sig femtio år senare, möter den åldrade hjälten sin sista fiende – en eldsprutande drake.

Det är tydligt att texten tillkommit i olika tidslager. Den kristne Beowulfpoeten från 1000-talet lämnar sina avtryck genom att infoga hyllningar till den kristne guden, trots att berättelsen utspelar sig i en förkristen tid. Tidigt i dikten beklagar sig poeten över att Hrotgars folk ägnar sig åt hedniska blot, men snart prisar de ändå ”den höge Himladrottens löften” – en anakronism som avslöjar textens komplexa tillkomsthistoria.

Fornengelskan, språket ”Beowulf” skrevs på, är i princip obegripligt för moderna engelsktalande utan specialutbildning. För en skandinav liknar det mer ett fornnordiskt språk än modern engelska. Därför översätts verket regelbundet även till modern engelska – bland översättarna märks namn som J.R.R. Tolkien, Seamus Heaney och Maria Dahvana Headley, som alla gett verket sin särprägel.

Men för svenska läsare finns nu en översättning som framstår som definitiv. Hanssons version beskrivs som ”vacker, genomgående skickligt utförd och fångar diktens kärna, samtidigt som den är lättillgänglig och med skenbar enkelhet förflyttar läsaren till forntiden”. Även om det kräver tålamod att läsa om släkter och hövdingar i diktform, belönas läsaren när eposets tidlösa och melankoliska djup uppenbaras.

Särskilt slående är passager som ”Sitt öde kan ingen undfly, många har försökt,/människan måste vandra de vägar som givits” – ord som trots sin ålder fortfarande bär på en existentiell kraft.

Genom denna nyöversättning har Gunnar D Hansson utfört en betydande kulturgärning som gör ett av världslitteraturens viktigaste verk tillgängligt för en ny generation svenskspråkiga läsare. Samtidigt belyser översättningen de nordiska rötterna i ett verk som ofta betraktas som en grundsten i den engelska litteraturen.