Varje möte kan bli en social katastrof med svordomar och smockor

I svear – en gripande och ärlig skildring av livet med Tourettes

Det ÄR roligt när någon som just ska få en medalj ur drottningens hand plötsligt skriker ”Fuck the queen!” Men bakom detta ögonblick i Kirk Jones nya film ”I swear” döljer sig en djupt mänsklig berättelse om att leva med Tourettes syndrom – en neurologisk diagnos som kan förvandla varje socialt möte till en potentiell katastrof.

Filmen, som bygger på John Davidsons verkliga liv, börjar med den dramatiska medaljscenen och hoppar sedan tillbaka i tiden till John som barn, när de första ticsen visar sig. Dessa utvecklas senare till ofrivilliga spasmer, tvångshandlingar och det mest karakteristiska – okontrollerade utrop av svordomar och opassande kommentarer.

Regissör Kirk Jones skildrar med stor känslighet hur svårt livet kan vara för någon som aldrig vet när hans hjärna plötsligt kan tvinga honom att ropa ”slampa” efter en tjej vars pojkvän är ett brutalt skinhead, eller hälsa på en cancersjuk kvinna med ett ”Ha, ha, du ska dö”.

Särskilt problematiskt var det under 1980-talet när John växte upp, då kunskapen om Tourettes var minimal. Men även under sent 1990-tal, där huvuddelen av filmens handling utspelar sig, var syndromet långt ifrån allmänt känt. Även idag lever många fördomar kvar, vilket var en drivkraft för både regissören Kirk Jones och John Davidson själv, som medverkade som producent, att skapa denna film.

Robert Aramayo, känd från ”Game of Thrones”, gör en enastående insats i huvudrollen. Hans porträttering är så övertygande att man lätt glömmer att det är skådespeleri. Aramayo fångar inte bara de yttre symptomen utan också de inre konflikterna och den ständiga kampen som personer med Tourettes syndrom genomlever dagligen.

”I swear” påminner stilmässigt om klassiska brittiska feel-good filmer som ”Allt eller inget” och ”Brassed off”. Den följer en välbekant dramaturgisk struktur men gör det med sådan värme och äkthet att man lätt förlåter de förutsägbara inslagen. Filmen balanserar skickligt mellan humor och allvar, mellan skratt och medkänsla.

Filmens styrka ligger i hur den bygger upp situationer enligt vad man skulle kunna kalla ”den självuppfyllande profetian” – vi ser John gå in i sociala situationer med en spänning över vad som kan komma att hända, vi hoppas att inget pinsamt ska inträffa, men ändå gör det nästan alltid det. Denna dynamik skapar både humor och smärta samtidigt, och låter oss komma nära Johns upplevelse.

Under årets Baftagala fick publiken en påminnelse om realiteten i Johns tillstånd, då den verklige John Davidson skrek ut det kontroversiella n-ordet under prisutdelningen. Detta incident understryker filmens budskap – att Tourettes inte är något som kan kontrolleras med viljestyrka och att personer med denna diagnos dagligen tvingas hantera konsekvenserna av sin ”oregerliga hjärnas framfart”.

Kirk Jones har klokt nog undvikit att göra filmen till en ren upplysningskampanj. Istället har han fokuserat på att berätta en medryckande historia som står stadigt på egna ben. Genom att sätta berättelsen i centrum lyckas filmen förmedla sitt budskap utan att kännas predikande.

”I swear” väcker också viktiga frågor om humor. När vi skrattar åt Johns opassande utbrott – skrattar vi med honom eller åt honom? Förhoppningsvis det förstnämnda, men skrattet har en tendens att sätta sig i halsen och framkalla lätta rodnader. Precis som verklighetens John Davidson säkert upplevt otaliga gånger.

Trots all olycka som drabbar huvudpersonen är det främst den tragikomiska humorn som stannar kvar i minnet efter filmen. Men också ett visst hopp – forskningen gör framsteg, och filmer som denna bidrar till ökad förståelse för personer som lever med neurologiska diagnoser.