I Sverige söker filantropi sin plats i kultursektorn

– Jag föddes med silversked, inte tu tal om den saken. Mina föräldrar skilde sig tidigt och jag växte upp med min mamma. Pappa arbetade utomlands för Atlas Copco, framför allt i England och i Afrika. Han lärde mig vikten av att lyssna för att lära. Inte bara tänka på sig själv.

Peter ”Poker” Wallenberg sitter med glasögonen uppskjutna i pannan och talar med djup röst. Klädd i skjorta och tröja under kavajen, utan slips, representerar han en familj med djupa rötter i svenskt näringsliv och filantropi.

När familjen Wallenberg 1917 grundade den första och fortfarande största av sina 16 stiftelser – Knut och Alice Wallenbergs stiftelse – skapades samtidigt en berättelse om ansvar och samarbete mellan industrin och Sverige. Den berättelsen lever än idag.

I Sverige ges filantropiskt stöd antingen genom stiftelser eller privata donationer. Den exakta omfattningen är dock oklar. Stefan Einarsson, forskare i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, uppskattar i sin senaste kartläggning från 2019 att svenska stiftelser bidrar med cirka 10 miljarder kronor årligen till allmännyttiga syften. Varken länsstyrelsen, som är tillsynsmyndighet för stiftelser, eller SCB för dock någon statistik inom området.

Filantropi har i Sverige inte samma starka ställning som i många andra länder, trots att sektorn fördelar mångmiljardbelopp. Begreppet har fått en negativ klang, vilket märks i hur personer med kapital talar om sina donationer.

– Nej, jag skulle inte kalla det vi ägnar oss åt för filantropi, säger Peter ”Poker” Wallenberg. Filantropi låter i mina öron mer som att sätta plåster på ett blödande sår, utan att man egentligen botar det. Vi är långsiktiga, vi arbetar strategiskt för att bidra till ny kunskap.

Wallenbergstiftelserna delar årligen ut omkring 2,9 miljarder kronor, främst till vetenskaplig grundforskning. Sedan starten har det blivit 47 miljarder kronor. Peter ”Poker” Wallenberg, som är högst ansvarig, menar att han har familjens roligaste uppdrag.

En intressant fråga är varför det i Sverige varit självklart att stora privata belopp kan skänkas till vetenskaplig forskning, samtidigt som privat stöd till kultur uppfattats som kontroversiellt. Det har dels historiska skäl – när lagstiftningen om allmännyttiga stiftelser antogs 1929 ingick forskning bland de ändamål som medgav skattebefrielse. Först 2014 accepterades också kulturområdet som ändamål för allmännyttiga stiftelser.

En annan förklaring handlar om den svenska samhällsmodellen. Privat finansiering har ibland setts som ett misslyckande för det offentliga eller som något suspekt, drivet av dolda intentioner. Debatten har pågått i decennier kring samma kärnfrågor: Hur säkras oberoende? Hur garanteras långsiktighet? Vilka möjligheter och risker kan privat kapital föra med sig?

Kulturminister Parisa Liljestrand (M) har fått kritik för sina uttalanden om kultursektorns inställning till pengar. I juni tillsatte regeringen en utredning som ska analysera hur den icke-offentliga finansieringen av kulturen kan öka.

Sture Carlsson, mångårig kulturchef på tunga musik- och teaterinstitutioner i Stockholm och Göteborg, menar att diskussionen inte är ny men att attityden har förändrats. Han minns hur PG Gyllenhammar en gång bestämde att Volvo skulle finansiera 20 platser i Göteborgs symfoniorkester:

– För Gyllenhammar, som var inspirerad av hur amerikanerna gjorde, handlade det inte om att sälja fler bilar, utan om att vara med och skapa en stad som kunde locka kvalificerad personal.

Gyllenhammar var, enligt Carlsson, livrädd för att bli anklagad för att lägga sig i den konstnärliga verksamheten. Idag hör Carlsson få tala om kultur på samma sätt:

– Näringslivstoppen är inte lika intresserad som den varit. Det känns som om högkultur har blivit subkultur. Förr var Göteborgssymfonikerna ett slags maskotar för staden. Nu verkar de i skymundan, trots att publiken är större än någonsin. Och det är klart att ingen vill skänka pengar till något som inte märks.

Samtidigt pågår en enorm förmögenhetsansamling i Sverige. Idag finns 45 dollarmiljardärer, vilket placerar Sverige i global toppklass räknat per capita. Många av dem som har skapat, inte ärvt, sin förmögenhet letar efter sätt att ge tillbaka till samhället – men vet inte alltid hur.

Svante Bergström, som blev rik genom kapitalförvaltning och länge skänkt mångmiljonbelopp främst till teatern, har på nära håll sett vilken skillnad även mindre summor kan göra.

– Men de politiska signalerna har historiskt varit katastrofala. Att kultursponsring fortfarande inte är avdragsgillt känns omodernt, det gör det omöjligt för näringslivet att ta ansvar trots att jag tror att medborgarna skulle uppskatta det.

Många filantroper vill fortfarande inte synas offentligt. Vissa menar även att pengarna inte bör vara avdragsgilla.

– Om man får avdrag betyder det att man vältrar över en del av beloppet på skattebetalarna. Det innebär en odemokratisk maktförskjutning. Inget fel att ge privata pengar till kultur – tvärtom. Men man kan göra det utan avdrag, säger en filantrop som vill vara anonym.

Johan Wennström och Inger Stern vid Brakeley Nordic, ett konsultbolag som ger råd till icke-vinstdrivande organisationer, menar dock att skatteavdrag sällan är en drivkraft.

– Incitamenten varierar enormt. En del vill bidra inom områden där de har egen erfarenhet – som forskning inom cancer. Andra drivs av personliga intressen eller vill bidra till att lösa samhällsproblem, säger Johan Wennström.

Ingen av de tillfrågade hymlar om riskerna med privata pengar inom kulturen.

– För det första är kapitalet fullständigt trolöst. Opålitligt, säger en filantrop som själv stått bakom flera större initiativ.

Det finns en risk att verksamheten sker på givarnas villkor, eller att donatorer plötsligt blir oroliga för att förknippas med kontroversiella satsningar. Samtidigt vill vissa kulturaktörer inte kopplas ihop med vissa givare eller branscher.

Mindre kulturaktörer har ofta små resurser för att jaga privata medel, förklarar Inger Stern. Hon jämför med utvecklingen inom universitetsvärlden:

– På Linköpings universitet, där jag tidigare var fundraising-ansvarig, var 40 miljoner kronor om året ett jättebelopp för 20 år sedan. Nu är man uppe i en miljard, och har flera enskilda donationer i 100-miljonersklassen. Det är belopp vi aldrig kunde drömma om.

Kulturområdet befinner sig bara i början av en sådan process, men det kräver kunskap för att bli rätt. På Konsthögskolan i Stockholm sjösattes i maj ”Mejans mecenater”, en ideell förening med syfte att knyta upp plånböcker och lojalitet.

Svante Bergström befarar att staten, i en ekonomiskt pressad tid, kan passa på att skära i stödet om donationerna ökar.

– Kultursektorn går redan på fälgarna. Räknas bidragen inte upp kan man nog behöva lägga ned var tionde teater.

Peter ”Poker” Wallenberg ser samarbete som avgörande:

– Glöm inte att Sverige är ett litet land. Politiken, näringslivet, finansiärerna, akademin – vi måste samarbeta.

Han framhåller den svenska modellen:

– Jag tror att vi är många som är stolta över hur vi har byggt det här landet, och är villiga att betala den skatt som behövs. Vi har ett system man kan lita på. Om det alltid är effektivt är en annan fråga.

Samtliga tillfrågade är positiva till ökat privat engagemang för kulturen men lovprisar den svenska modellen och framhåller att andra länder ser med avund på den. De anser att staten bör stå för lejonparten av finansieringen. Ingen vill se ett paradigmskifte.

Många uttrycker i stället oro över att den ekonomiska och politiska makten fjärmas från kulturen. Detta särskilt i tider av oro och krig där det talas om civilförsvar och om vikten av gemensamma berättelser för att skapa ett starkt civilsamhälle.

Utredningen om hur icke-offentlig finansiering ska lockas till kulturen ska vara klar i maj 2026.