Wanda Bendjelloul: Därför älskar vi små gulliga sidekicks på film

I populärkulturens värld har de små och lurviga varelserna fångat våra hjärtan gång på gång. De bedårande vapendragarna som uppträder i allt från storfilmer till populära tv-serier är ett fascinerande fenomen som fortsätter att växa i popularitet, trots att trenden knappast är ny.

Det finns något nästan magnetiskt över små varelser med stora ögon och hjälplöst uttryck. Från Baby Yoda i ”The Mandalorian” till miniatyrdrakarna i ”Game of Thrones” – vi kan inte låta bli att dras till dessa karaktärer. Men varför reagerar vi så starkt på det som är litet och till synes skyddslöst?

Enligt evolutionspsykologer kan vår dragning till ”små och gulliga” förklaras med något som kallas ”kindchenschema” – ett begrepp myntat av etologen Konrad Lorenz. Det beskriver hur vissa fysiska egenskaper som stort huvud, runda kinder och stora ögon aktiverar våra omvårdnadsinstinkter. Samma instinkter som får oss att vilja ta hand om spädbarn väcks även när vi ser animerade eller datoranimerade varelser med liknande drag.

”Vi är biologiskt programmerade att reagera positivt på dessa egenskaper,” förklarar Sofia Bergström, mediepsykolog vid Stockholms universitet. ”Det är en överlevnadsmekanism som filmskapare och serieskapare har blivit extremt skickliga på att utnyttja.”

Fenomenet har blivit särskilt synligt i franchises som ”Star Wars”, där introduktionen av Baby Yoda (eller ”Grogu” som karaktären officiellt heter) i ”The Mandalorian” ledde till en explosion av merchandise och memes. Liknande reaktioner har setts med mini-dinosaurierna i ”Jurassic World”-filmerna och de små, lurviga porgs i ”Star Wars: The Last Jedi”.

Men trenden sträcker sig långt tillbaka i filmhistorien. Disney har sedan länge använt sig av liknande tekniker med karaktärer som Bambi och Dumbo. Även Studio Ghibli har skapat oemotståndliga små varelser som Totoro och sotbollarna i ”Spirited Away”.

”Det handlar inte bara om att vara gullig,” menar filmvetaren Johan Lundberg vid Göteborgs universitet. ”Dessa små varelser fungerar ofta som kontrast till mörkare teman. De representerar oskuld och sårbarhet i världar som kan vara våldsamma och hårda. Tänk på hur ’Gremlins’ spelar med dessa kontraster.”

Streaming-jättarnas inträde på marknaden har ytterligare spätt på trenden. Netflix, Disney+ och HBO Max tävlar om tittarnas uppmärksamhet med originella serier där små, söta sidokaraktärer ofta blir de som genererar mest engagemang i sociala medier.

”Det är ingen slump att många av de mest delade klippen från populära serier ofta innehåller dessa karaktärer,” säger Anna Svensson, innehållsstrateg på medieanalysföretaget Mediavision. ”De fungerar som emotionella ankare och ger publiken något att knyta an till i komplexa berättelser.”

Intressant nog är denna trend inte begränsad till västerländsk kultur. I Japan har ”kawaii”-estetiken – fokuserad på det gulliga och barnsliga – länge varit en central del av populärkulturen. Karaktärer som Pokémon och Hello Kitty är globala fenomen som bygger på samma psykologiska mekanismer.

För produktionsbolagen är dessa små varelser också ekonomiskt fördelaktiga. De kräver ofta mindre resurser att skapa jämfört med realistiska människokaraktärer, särskilt när det kommer till CGI. Samtidigt kan de generera enorma intäkter genom merchandise och licensiering.

”När vi skapar dessa varelser måste vi balansera många faktorer – de ska vara tilltalande men inte irriterande, söta men inte klyschiga,” berättar Markus Larsson, animatör som arbetat med flera svenska och internationella produktioner. ”Det är en konstform att hitta rätt balans.”

Kritiker menar dock att trenden ibland går för långt och att vissa produktioner lägger in dessa karaktärer enbart av kommersiella skäl, utan att integrera dem meningsfullt i berättelsen.

Men oavsett om det handlar om prilliga hönor, mini-dinosaurier eller gulliga rymdvarelser så verkar vår fascination för det små och söta vara här för att stanna. I en värld som ofta känns osäker och komplicerad erbjuder dessa fiktiva följeslagare ett enkelt sätt att väcka positiva känslor.

”Det finns något universellt i hur vi reagerar på dessa varelser,” avslutar psykologen Bergström. ”De överskrider kulturella och språkliga barriärer och talar direkt till något djupt mänskligt i oss alla.”