Amanda Sokolnicki: Donald Trump tvingar fram en splittring i svensk höger

Det politiska landskapet i Sverige har de senaste åren genomgått dramatiska förändringar, där tidigare självklara ståndpunkter inom högerblocket successivt omvärderats. Högerpolitiker har gjort anmärkningsvärda positionsförflyttningar, särskilt i frågor kring invandring och samarbete med Sverigedemokraterna – ämnen som för bara några år sedan hade helt andra förtecken.

Ulf Kristerssons väg till statsministerposten kan ses som ett exempel på denna utveckling, där en perfekt tajmad ompositionering i linje med de nya politiska vindarna lade grunden för hans framgång. För de politiker som inte anpassat sig har alternativen varit tydliga: antingen konvertera till de nya ståndpunkterna, om än med viss fördröjning som i fallet med Liberalernas Romina Pourmokhtari och Simona Mohamsson, eller stå fast vid sina principer och riskera att bli utpekade som förrädare.

Annie Lööf, tidigare partiledare för Centerpartiet, är ett exempel på det senare. Trots att hon haft Margaret Thatcher som förebild, har hon målats ut som vänstervriden och till och med jämförts med Vidkun Quisling, Norges ökända nazistkollaboratör under andra världskriget. Även Fredrik Reinfeldt, en av Moderaternas mest framgångsrika partiledare genom tiderna, möts idag av liknande beskrivningar.

Det som är anmärkningsvärt i denna utveckling är hur det politiska spektrumet förskjutits. Åsikter som för bara några år sedan var självklara för en moderat politiker beskrivs idag som ”vänster” – ett epitet som blivit ett skällsord i vissa kretsar. När Carl Bildt, tidigare statsminister och utrikesminister, nyligen kritiserade Donald Trumps agerande och varnade för hur detta hotar den regelbaserade världsordningen, blev även han utpekad som avfälling.

Internetprofilen Henrik Jönsson, som blivit en framträdande röst inom vad som ibland kallas den ”nya högern”, hävdar att Bildt försvarar en ”vänsterfantasi som aldrig existerat”. Denna utveckling väcker frågor om vart denna politiska omstöpning egentligen är på väg, när varken liberaler av Annie Lööfs karaktär eller traditionella moderater som Carl Bildt längre anses representera högern.

Skillnaderna mellan den höger som Jönsson representerar och den som Bildt företräder är avgörande. Jönsson har uttryckt att han skulle ha röstat på Trump om han hade kunnat, medan Bildt ser den amerikanske presidenten som ett hot mot världsordningen.

Under flera år har svenska högerpartier, opinionsbildare och tankesmedjor följt med i denna utveckling, ofta med motivationen att de anpassat sig efter verkligheten. Men i en tid när ”verkligheten” består av en amerikansk president som öppet talar om att inta delar av Sveriges grannland, och en rysk ledare som drömmer om en ny sovjetstat, finns det anledning att ta varningssignalerna på allvar.

Frågan blir allt mer akut: är det rätt att låta nationalister definiera vad som ska utgöra höger i dagens Sverige? För det är knappast de som fascineras av Trump och förminskar allvaret i hans agerande som kommer att stå som garanter för att Sverige och Europa klarar sig genom de utmaningar som väntar.

I andra europeiska länder som Frankrike, Polen och Tyskland är det den traditionella högern som nu tar ledningen för att skydda kontinenten. I Sverige har däremot statsminister Kristersson genom Tidösamarbetet aktivt suddat ut gränserna mellan de som beundrar Trump och de som ser honom som ett hot mot västvärldens demokratier.

När Tidösamarbetet etablerades handlade oron kring Trump främst om huruvida han skulle skydda Europa från Vladimir Putin. Idag utgör USA under Trump ett direkt hot i sig. Detta ställer Sveriges politiska ledning inför ett tydligt val: Är Donald Trump ”en frisk fläkt”, som Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson har uttryckt det, eller utgör han ett hot mot vår säkerhet?

Svaret på den frågan kommer att vara avgörande för Sveriges framtida säkerhetspolitiska vägval och samarbeten.