Amanda Sokolnicki: Kristerssons ord efter massmordet klingar falskt i dag

Sveriges migrationspolitik – från inkludering till utvisning

I ett tal efter den tragiska skjutningen på Risbergska skolan i Örebro förra året talade statsminister Ulf Kristersson om ett enat Sverige. Han betonade att vi är ”ett Sverige” utan uppdelningar baserade på ålder eller ursprung. ”I Sverige tror vi på människor”, sa han – på människors vilja att utvecklas och hjälpa andra att nå framgång.

Ett år senare framstår dessa ord i skarp kontrast till regeringens faktiska migrationspolitik. Tidöpartiernas politik ger idag ett tydligt budskap: alla är inte välkomna. Regeringens fokus på att få människor att lämna landet har nu kulminerat i införandet av ett återvandringsbidrag på 350 000 kronor för de som väljer att återvända till sina ursprungsländer.

Det som är anmärkningsvärt är att denna politik inte handlar om den arbetslinje som regeringen ofta talar om. Sverige utvisar nu även personer som har arbete, men vars löner inte når upp till vissa nivåer. Advokatsamfundet har dessutom varnat för att de kommande så kallade vandelslagarna är formulerade på ett sätt som kan leda till att personer utvisas enbart på grund av släktband med ”fel” individer.

Särskilt utsatta är unga människor som fyller 18 år. Efter regelförändringar riskerar de nu utvisning trots att deras föräldrar har permanent uppehållstillstånd, eftersom myndigheterna inte längre anser att dessa ungdomar behöver sina föräldrar när de uppnått myndighetsåldern.

Regeringens iver att utvisa människor har även lett till kontroversiella samarbeten. Enligt artikeln har man ingått överenskommelser med en nyligen terrorklassad syrisk islamistledare för att underlätta utvisningar, vilket väcker allvarliga frågor om vad som prioriteras i svensk utrikespolitik.

Oppositionen, med Socialdemokraterna i spetsen, har dock inte utnyttjat vad som skulle kunna beskrivas som ett hyckleri från Kristerssons sida. Detta beror enligt artikeln på att Socialdemokraterna själva är rädda för att beskyllas för att vilja låta för många stanna i landet.

Men denna hållning kan få allvarliga konsekvenser. Företag och kommuner runtom i Sverige rapporterar redan nu att de förlorar nödvändig arbetskraft genom utvisningar. Ännu allvarligare är kanske den psykologiska effekten på en stor del av befolkningen som börjat ifrågasätta sin plats i det svenska samhället: ”Är jag välkommen? Hör jag hemma här?”

När den svenska migrationspolitiken började skärpas för cirka tio år sedan var budskapet från politiskt håll tydligt: motståndet gällde en för stor invandring, inte invandrare som sådana. Men frågan är om detta fortfarande är ett ärligt budskap från dagens partiledningar.

Skiftet i Sveriges migrationspolitik speglar en bredare europeisk trend där frågor om nationell identitet, integration och ekonomisk hållbarhet har blivit centrala i den politiska debatten. Men när politiken skärps på detta sätt väcks också frågor om vilka värderingar som egentligen ligger till grund för besluten.

Utvecklingen ställer också ljuset på den politiska diskursens förändring. De värderingar som Kristersson gav uttryck för i sitt tal efter skoltragedin – om samhörighet och tro på människors förmåga – tycks ha fått stå tillbaka för en hårdare retorik och praktik.

Frågan som kvarstår är om denna kursändring verkligen gagnar Sverige på lång sikt. När arbetskraftsbrist hotar viktiga samhällsfunktioner samtidigt som människor med jobb utvisas, finns anledning att reflektera över migrationspolitikens faktiska mål och konsekvenser.