Amanda Sokolnicki: Mette-Marit visar varför Victoria aldrig borde bli drottning

Kungahusets roll ifrågasätts efter upprepade skandaler

Idén om kungahusen som bevarare av tradition och värdighet är på väg att undergrävas av återkommande kontroverser. Med den senaste tidens turbulens kring flera europeiska kungahus ställs grundläggande frågor om monarkins relevans och framtid i det moderna samhället.

Skandalerna som omgärdat exempelvis norska kronprinsessan Mette-Marit skapar vågor även i Sverige, där diskussionen om kronprinsessan Victorias framtida roll som regent aktualiseras på nytt. Experter menar att de europeiska kungahusen befinner sig vid ett vägskäl där deras fortsatta existens kan ifrågasättas på helt nya grunder.

Historiskt har kungahusen legitimerat sin position genom att representera kontinuitet, stabilitet och nationella värden. Men den bilden har successivt eroderat i takt med att medierna granskat kungligheternas privatliv och affärer allt närmare. När den traditionsbärande funktionen undergrävs, vad återstår då som motivering för att bevara monarkin?

Statsvetaren Anna Lindström vid Stockholms universitet pekar på ett grundläggande dilemma: ”Kungahusens existensberättigande vilar på en paradox. De förväntas vara folkliga och tillgängliga samtidigt som de ska upprätthålla en upphöjd position och mystik. När denna balans rubbas, vilket vi sett ske i flera länder, uppstår legitimitetsproblem.”

I Norge har Mette-Marits kontroverser fått särskild uppmärksamhet. Hennes tidigare umgänge och flera omdiskuterade uttalanden har skapat debatt om lämpligheten i hennes roll. Liknande mönster kan skönjas i flera europeiska länder, där kungligheternas privata val och relationer allt oftare blir föremål för kritisk granskning.

Svenska forskare som följt utvecklingen ser tydliga kopplingar till bredare samhällsförändringar. Sociologiprofessor Erik Bergström vid Uppsala universitet förklarar: ”Kungahusen fungerar som projektionsytor för nationella värderingar. När samhället blir alltmer pluralistiskt och individualistiskt blir det svårare för en enskild institution att representera hela nationen.”

Opinionsmätningar visar på intressanta demografiska skillnader. Medan äldre generationer tenderar att se kungahuset som en viktig symbol för nationell identitet, visar yngre åldersgrupper betydligt lägre intresse för monarkin som institution. En undersökning från SOM-institutet visar att endast 32 procent av personer under 30 år anser att monarkin är ”mycket viktig” för Sverige, jämfört med 68 procent bland personer över 65 år.

Finansiellt kostar de europeiska kungahusen skattebetalarna betydande summor. I Sverige uppgår apanaget till kungahuset till cirka 146 miljoner kronor årligen. Ekonomiska argument har blivit allt vanligare i debatten, särskilt i tider av ekonomisk osäkerhet. Frågor om vad pengarna används till och vilken avkastning samhället får har intensifierats.

Historikern Lars Trägårdh betonar att kungahusen genomgått fundamentala förändringar under det senaste seklet: ”Från att ha varit reella maktcentra har de förvandlats till symboliska institutioner. Men symbolvärdet undergrävs när kungligheterna upplevs som privilegierade celebriteter snarare än samhällsbärande institutioner.”

I flera europeiska länder har republikanska rörelser vuxit i styrka. I Sverige har Republikanska föreningen fått ökat medlemsantal och uppmärksamhet. Föreningens ordförande Helena Nyström menar att skandalerna illustrerar ett grundproblem: ”Ett system som bygger på arvsrätt snarare än kompetens och demokratiska val blir oundvikligen problematiskt i ett modernt samhälle.”

Frågan om huruvida kronprinsessan Victoria bör bli Sveriges nästa statsöverhuvud handlar därmed inte bara om hennes personliga lämplighet, utan om hela den konstitutionella modellen. Kritiker menar att oavsett hur väl hon förbereds för uppgiften, kvarstår de grundläggande demokratiska invändningarna.

Internationella jämförelser visar att länder som övergått från monarki till republik, exempelvis Finland, inte har förlorat sin nationella identitet. Tvärtom har presidenter som väljs demokratiskt kunnat representera nationen på sätt som kombinerar tradition med förnyelse.

Inför framtiden ställs kungahusen inför utmaningen att motivera sin fortsatta relevans. Kan institutionen reformeras tillräckligt för att passa in i en tid där meritokrati och jämlikhet värderas allt högre? Eller är skandalerna ett symptom på ett mer grundläggande problem – att idén om arvsmakt helt enkelt blivit obsolet?

Debatten fortsätter, och framtidens historia kommer att avgöra om kungahusen förmår återupprätta sin dignitet eller om de gradvis kommer att övergå till historien som ett intressant men överspelat kapitel i de europeiska nationernas utveckling.