Amanda Sokolnicki: Nyss var min hårfärg ett problem för Ann Heberlein – nu skyller hon ifrån sig

#

I takt med den politiska vindkantringen svänger även opinionsbildare. Ann Heberlein, filosof och författare, har återigen hamnat i rampljuset – denna gång för sin kritik mot Tidöavtalets migrationspolitik. Efter att under ett decennium ha förespråkat striktare invandringspolitik och samarbete med Sverigedemokraterna har Heberlein nu gjort en anmärkningsvärd omsvängning.

Heberlein har genom åren visat en exceptionell förmåga att följa tidsandan. Som Ida Ölmedal, numera kulturchef på Svenska Dagbladet, uttryckte det redan för tio år sedan: ”Så fort vinden börjar ändra riktning, spänner universitetslektorn ut sitt intellekt som ett segel och följer med, varthän det än må bära.”

Under 2000-talet har Heberlein navigerat genom det politiska landskapets skiftningar med remarkabel smidighet. 2014 anslöt hon sig till då högaktuella Feministiskt initiativ, för att bara två år senare bli en röst inom den invandringskritiska rörelse som växte fram efter flyktingkrisen. Under de senaste tio åren har hon konsekvent talat om invandringens problematik och fördelarna med SD-samarbete.

Men nu har något hänt. I en intervju med Flamman förklarar Heberlein att hon fått nog av den nuvarande migrationspolitiken. Särskilt tonårsutvisningarna har väckt hennes upprördhet. I Svenska Dagbladet går hon så långt som att kalla utvisningarna för ”etnisk rensning” och menar att de grundar sig i uppfattningen att ”de här ser inte riktigt ut som jag”.

Detta är starka anklagelser från en person som tidigare var djupt involverad i den politiska rörelse hon nu kritiserar. Fram till nyligen arbetade Heberlein för Moderaterna och menar nu att hon ”missbedömde Sverigedemokraterna, men framför allt Moderaterna”. Hon trodde att M skulle kunna hålla Jimmie Åkesson i schack.

Heberleins tidigare uttalanden om etnicitet står dock i stark kontrast till hennes nuvarande position. 2018 skrev hon om hur hon ”chockerades” över att personer med hennes utseende ”var i minoritet” på en festival och beskrev sin ”blonda dotters hår” som ”en fyrbåk bland slöjor och mörka hårsvall”. Hon uttryckte också att det är ”skönt att se ut som infödingarna. Inte minst i sitt eget hemland”.

Dessa tidigare inlägg finns inte längre tillgängliga eftersom Heberleins X-konto har raderats.

Till skillnad från andra som gradvis justerat sina ståndpunkter, tar Heberlein ett dramatiskt kliv när hon byter position. Inom bara några veckor har hon etablerats som en auktoritet i sin nya roll som försvarare av utvisningshotade ungdomar. Det påfallande är att hon inte erkänner sitt eget ansvar i utvecklingen, utan snarare skuldbelägger andra för att ha svikit henne.

Att människor ändrar åsikt är naturligt och ofta hälsosamt. Det anmärkningsvärda med Heberleins omsvängning är snarare hur hon distanserar sig från sin tidigare roll genom att peka finger åt andra. Hon framställer sig som en åskådare snarare än en aktiv deltagare i den politiska utveckling hon själv varit med om att forma.

Samtidigt kan Heberleins plötsliga kursändring ses som en indikation på ett större skifte i den politiska debatten. När regeringen förra veckan tvingades stoppa utvisningar till följd av folklig kritik, kan det ha varit ett tecken på ett trendbrott i migrationspolitiken.

Kanske är det en signal om att tiden då ”stramare” och ”hårdare” var standardsvaren på alla migrationsfrågor nu börjar gå mot sitt slut. Måhända finns det åter utrymme för de nyanser och människoöden som under flera år hamnat i skymundan i den politiska debatten.

Om Ann Heberlein verkligen är ”en vilt fladdrande mätare för vartåt det blåser”, som Ölmedal uttryckte det, så kan hennes senaste skifte tyda på att en ny politisk vindriktning är under uppsegling. Och i så fall kan det vara dags att ställa in kompassen mot nya politiska horisonter.