Kritiken mot Guillou: Borde vi tiga om kvinnoförtryck när det finns folkmord?

Det uppmärksammade fallet med en imam som i en fredagspredikan i södra Sverige förespråkade bestraffning av ”olydiga” kvinnor har skapat debatt på flera nivåer. Under sommarens predikan hävdade imamen att män bör bestraffa kvinnor som inte lyder genom att först vägra dem tillgång till sängen och om det inte hjälper – slå dem.

När Expressen senare konfronterade imamen framförde han flera förklaringar till sina uttalanden. Bland annat menade han att han känner kvinnor som faktiskt uppskattar våldsamma relationer, där de själva uttryckt att de vill ha ”någon som är starkare”.

Händelsen har utlöst kraftiga reaktioner från både medier och politiker. Men nu har en oväntad röst höjts i debatten. Författaren och journalisten Jan Guillou har i en artikel i Aftonbladet (5 oktober) uttryckt stark kritik – inte mot imamens predikan, utan mot den efterföljande reaktionen från samhället.

Enligt Guillou är upprördheten överdriven. Han menar att en historia om en ”teologiskt mindre bevandrad vikarie” som förespråkar att kvinnor ska ”tillrättavisas med lätta slag av en kvist från persikoträd” borde betraktas som en ”mindre skandal”, särskilt eftersom imamen redan har avgått från sin position.

Guillou ifrågasätter varför mediernas resurser och politikernas engagemang inte istället riktas mot konflikten i Gaza. Han antyder att det finns en dubbelmoral i mediernas bevakning och hävdar att liknande kontroversiella uttalanden från andra religiösa samfund, som exempelvis kristna Livets ord, oftare möts av tystnad.

Detta perspektiv har i sin tur väckt kritiska motreaktioner. Kritiker påpekar att Guillous argumentation tycks förminska allvaret i det kvinnoförakt som imamen gav uttryck för. De menar att predikan inte är en isolerad händelse utan speglar ett större mönster av förtryck som drabbar många kvinnor i vardagen.

En central invändning mot Guillous resonemang är att han använder en form av ”whataboutism” – en retorisk strategi där man bemöter kritik genom att peka på ett annat, ofta allvarligare problem. Kritikerna understryker att man inte behöver förminska ett förtryck för att kunna uppmärksamma ett annat.

Särskilt problematisk blir Guillous formulering att ”den som försöker blanda bort korten genom att tala om annat när folkmord pågår gör sig medskyldig.” Kritikerna vänder på detta resonemang och frågar om inte samma logik skulle göra Guillou medskyldig till kvinnovåldet när han förminskar dess betydelse i samhällsdebatten.

Debatten belyser en bredare samhällsfråga om prioriteringar i medierapporteringen och hur olika typer av förtryck ska hanteras i det offentliga samtalet. Är det möjligt att samtidigt uppmärksamma både internationella konflikter och lokala uttryck för religiöst motiverat kvinnoförtryck? Eller måste det ena alltid ge vika för det andra?

För många kritiker handlar frågan inte om antingen eller, utan om möjligheten att hålla flera tankar i huvudet samtidigt – att både reagera mot förespråkande av våld mot kvinnor i religiösa sammanhang och engagera sig i internationella humanitära katastrofer.

Imamens predikan har således inte bara blottlagt problematiska tolkningar av religiösa texter, utan också hur olika delar av samhällsdebatten prioriterar och ibland ställer olika förtryck mot varandra.