Andreas Johansson Heinö: Liberalerna har inget att förlora – så här kan de rädda sig kvar

Liberala idéer består oavsett partiernas överlevnad

I tider av politisk turbulens väcks frågor om partiers överlevnad och idétraditioners livskraft. Liberalerna, som enligt de senaste opinionsmätningarna balanserar på riksdagsspärren, exemplifierar denna skörhet men också den liberala idétraditionens seghet.

Den liberala tanketraditionen tar sin början redan på 1600-talet med John Locke, långt innan de första liberala partierna bildades 200 år senare. Grundvärderingarna var redan då tydliga: rätt före makt, människovärdets okränkbarhet, tolerans mot oliktänkande, marknadsekonomins välståndseffekter och individens frihet.

Under historiens gång har liberala partier förvaltat och förverkligat dessa idéer, ibland genom aktivt politiskt arbete, men ofta genom att låta teknisk, ekonomisk och moralisk utveckling ha sin gång. Liberaler har länge förstått det som extremister först nyligen insett – att kulturen ofta föregår politiken och att samhällets utveckling sträcker sig långt bortom politikens direkta räckvidd.

Det som komplicerar Liberalernas situation idag är att deras erbjudande till väljarna inte längre är unikt. Sverige är ett av världens mest liberala länder, både kulturellt och ekonomiskt. Detta beror delvis på att såväl socialister som konservativa under lång tid anammat liberal politik framför sina ursprungliga ideologiska positioner.

De senaste fyra åren har Sverige fortsatt på den liberala vägen, trots det betydande inflytandet från Sverigedemokraterna – ett parti som historiskt använt liberalism som ett skällsord. Denna paradox återspeglar den komplexitet som präglar dagens politiska landskap.

Liberalernas vägval rörande relationen till Sverigedemokraterna tycks nu bli partiets biljett ut ur riksdagen. Ändå är denna fråga fylld av den ambivalens många svenskar känner. SD har folkliga företrädare som talar rakt på sak, men är samtidigt grundat i en blandning av extremism och populism. Partiet har länge haft svårt att distansera sig från auktoritära förebilder, men har oväntat tydligt tagit avstånd från Donald Trump. SD bygger på kollektivism, nationalism och nostalgi, men samarbetet med Liberalerna under den gångna mandatperioden har enligt uppgift fungerat över förväntan.

Denna komplexitet gör SD svårt att kategorisera, inte bara för Liberalerna utan för många väljare. Men hur förståelig Liberalernas ambivalenta hållning än må vara, lockar den uppenbarligen inte väljare. Opinionssiffrorna talar sitt tydliga språk.

För ett litet parti som Liberalerna finns dock fortfarande möjligheter. Även om de inte kan sätta huvudinriktningen för en regering, kan de formulera tydliga villkor för sin medverkan och prioritera politikens innehåll framför dess form.

En sådan prioritering borde vara ett omedelbart stopp för den utvisningspolitik som drabbar välintegrerade människor som gjort allt rätt – utbildat sig, arbetat, betalat skatt – men ändå kastas ut ur landet. Det är paradoxalt att Liberalerna finner det mer acceptabelt att sitta i en regering utan SD som administrerar en sådan politik, än att pröva det omvända.

Ett andra krav borde gälla den ekonomiska politiken. Tidöavtalet har fokuserat på migration och kriminalitet, men för en borgerlig regering måste ekonomiska reformer stå högst på agendan. Liberalerna skulle kunna driva på för strukturreformer som sänkta skatter på arbete, minskad regelbörda för företag och undanröjande av hinder för innovation – särskilt viktigt när Europa tappar ekonomisk styrka jämfört med USA och Kina.

Är detta realistiskt? Liberalerna ligger nu så dåligt till i opinionen att de inte har något att förlora – vilket i sig kan vara en form av frihet. Oavsett partiets framtid kommer de liberala idéerna att bestå, även om de bärs fram av andra organisationsformer än de vi ärvt från förra sekelskiftet. En dag kommer alla dagens partier att ha försvunnit, men den liberala tanketraditionen kommer sannolikt att finnas kvar i någon form.