Annika Ström Melin: Bomberna i Teheran får Europas ledare att framstå ängsligare än på länge

I spåren av USA:s bombningar mot Iran syns Europas splittrade röst

När bomberna började falla över Teheran möttes händelsen först av tystnad från europeiska ledare, för att sedan följas av en förvirrande mängd olika reaktioner. Spanien fördömde attackerna, Tjeckien ”stod bakom” dem, Tysklands Friedrich Merz ville inte ”läxa upp” USA, medan Storbritanniens premiärminister Keir Starmer skyndade sig att förklara att britterna inte hade något med anfallen att göra.

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen manade till återhållsamhet, och Polen påpekade att landet faktiskt fått viss förhandsinformation om det förestående angreppet. Dessa spretande uttalanden understryker den säkerhetspolitiska splittringen som präglar Europa i dag.

De gemensamma uttalanden som så småningom kom från E3-gruppen (Frankrike, Storbritannien och Tyskland) och senare från EU:s samtliga utrikesministrar var så diplomatiskt avvägda att de snarast förstärkte intrycket av oenighet. Länderna kunde enas om det uppenbara: att Irans regim förtrycker sin befolkning, att en eskalering av konflikten är farlig, och att Iran måste upphöra med attacker mot sina grannar.

Utrikesministrarna efterlyste ”full respekt för internationell rätt”, men undvek noggrant att nämna USA:s och Israels bombningar. E3-länderna meddelade samtidigt att USA fått tillstånd att använda franska och brittiska baser för att slå tillbaka iranska attacker mot grannländer, vilket betecknades som ”självförsvar”.

Denna nervösa hållning väcker frågan om hur Europa egentligen ska samordna sin utrikespolitik. Syftet med europeiskt samarbete kan knappast vara att Storbritannien, Frankrike och Tyskland agerar förtrupp medan övriga länder följer efter, eller att EU antar gemensamma uttalanden som är så urvattnade att de förlorat all betydelse.

Ett förslag som diskuterats är inrättandet av ett europeiskt säkerhetsråd. Idén lanserades av Frankrikes president Emmanuel Macron redan 2017 och fick senare stöd från Berlin. Grundtanken är att inkludera Storbritannien och andra icke-EU-medlemmar i ett bredare europeiskt säkerhetssamarbete. På senare tid har även EU-kommissionär Andrius Kubilius förespråkat ett sådant säkerhetsråd.

EU:s institut för säkerhetsstudier har presenterat fyra möjliga modeller för ett europeiskt säkerhetsråd. Den första innebär särskilda säkerhetspolitiska toppmöten för stats- och regeringschefer där även länder som Storbritannien och Ukraina bjuds in – en relativt begränsad förändring. Den andra modellen föreslår ett helt nytt organ med permanenta och roterande europeiska medlemmar, men väcker frågor om representativitet för EU-länder utan rösträtt.

Den tredje modellen, som Kubilius förespråkar, är en helt ny institution utanför EU där unionens länder har permanenta eller roterande platser. Detta skulle potentiellt kunna kringgå länder som Ungern, som under Viktor Orbáns ledning ofta bromsat gemensamma beslut, men riskerar samtidigt att marginalisera EU som institution. Den fjärde modellen föreslår en fortsättning på dagens flexibla sammanslutningar av ”villiga” stater – olika konstellationer som E3, E5 och E6 som agerar utanför EU:s ramverk.

Varje modell innebär en avvägning mellan effektivitet och demokratiskt inflytande. Ett formellt säkerhetsråd kan ge Europa mer tyngd och transparens, men riskerar att bli byråkratiskt och långsamt. Lösare samarbeten kan agera snabbare men ger mindre länder sämre inflytande och minskar insynen i beslutsprocesserna.

Trots svårigheterna står det klart att något måste göras. Under Rysslands krig mot Ukraina har Europa visat överraskande stark sammanhållning, trots Ungerns försök till sabotage. Men när Donald Trump bjöd in till sitt så kallade fredsråd blottades sprickorna: tolv EU-länder och Storbritannien tackade nej, medan Ungern och Bulgarien gärna deltog, och tio medlemsstater skickade observatörer.

EU:s utrikeschef Kaja Kallas ansåg att det ”inte var en bra idé” att skicka en EU-observatör till mötet, men ordförande von der Leyen bad ändå kommissionär Dubravka Suica att delta. Denna splittring spelar rakt in i händerna på krafter som Trump, som gynnas av att söndra och härska.

För Europas framtid är det avgörande att kontinenten lyckas formera en mer enad och kraftfull utrikespolitisk röst. Bara så kan Europa bidra till att bevara den regelbaserade världsordning som nu står under allvarligt hot från flera håll.