Den franska politiska krisens ansikte: Sarkozy-domen som avslöjar ett djupare problem

Den nyligen utfärdade domen mot Frankrikes tidigare president Nicolas Sarkozy har blottlagt de djupa sprickorna i landets politiska system. Förra veckans domstolsbeslut, där Sarkozy dömdes till fem års fängelse för ”kriminell konspiration”, ger värdefulla insikter i den pågående politiska krisen som skakar Frankrike.

Domstolens beslut är anmärkningsvärt sträng och straffet ska dessutom börja avtjänas omedelbart, trots att Sarkozy planerar att överklaga. Denna ordning är ovanlig ur ett internationellt perspektiv. I Sverige skulle exempelvis ingen tvingas avtjäna ett straff innan domen vunnit laga kraft, även om häktning sannolikt skulle vara aktuell i ett liknande fall.

Det verkligt uppseendeväckande är dock själva innehållet i domen. Den avslöjar hur Sarkozy inför presidentvalet 2007 skickade sina medarbetare Claude Guéant och Brice Hortefeux till Libyen. Där träffade de Abdallah Senoussi, som ansågs vara den libyska diktatorn Muammar Khaddafis närmaste man. Enligt åklagaren var syftet att säkra finansiering till Sarkozys valkampanj.

Under rättegången har Sarkozy nekat till kännedom om dessa resor, medan hans medarbetare har erkänt resorna men förnekat att de handlade om kampanjfinansiering. Trots att domstolen inte funnit konkreta bevis för att pengar faktiskt överfördes, ansågs erbjudandet tillräckligt allvarligt. Sarkozy fälldes därför för ”kriminell konspiration” med en ”sammanslutning av brottslingar” i syfte att förbereda korruption och penningtvätt.

Domstolen betecknar handlingarna som ”exceptionellt allvarliga” eftersom de ”undergräver medborgarnas förtroende för sina företrädare” – en formulering som träffar hjärtat av den franska demokratiska krisen.

Sarkozys märkliga relation till Khaddafi var synlig redan under hans presidenttid. Ett halvår efter valsegern 2007 välkomnade Sarkozy Libyens diktator till Paris med öppna armar. Khaddafi behandlades som en högt värderad statschef, slog upp sitt tält i Élyséepalatsets trädgård och genomförde ceremoniella besök i den franska huvudstaden.

Relationen tog en dramatisk vändning under våren 2011 när Sarkozy bröt med Khaddafi och istället drev på för Natos bombningar som ledde till diktatorns fall. Men sanningen om deras tidigare förbindelse skulle inte försvinna med Khaddafi.

Frankrike har en lång historia av korruptionsskandaler bland högt uppsatta politiker. Valéry Giscard d’Estaings diamantaffär med Centralafrikanska republikens diktator Jean-Bédel Bokassa och François Fillons förskingring av offentliga medel är bara några exempel. Denna upprepade korruption har urholkat väljarnas förtroende för de etablerade partierna.

Missnöjet utnyttjas nu av politiker som Marine Le Pen och Jean-Luc Mélenchon, som framgångsrikt förmedlar bilden av att alla etablerade politiker är korrupta. Detta är en central mekanism bakom de traditionella demokratiska partiernas kollaps i Frankrike och landets ökande styrningssvårigheter.

Även Le Pen, som normalt inte visar medkänsla för politiska motståndare, har uttryckt upprördhet över att Sarkozy ska börja avtjäna sitt straff innan domen vunnit laga kraft. Detta är knappast förvånande då hon själv nyligen förbjöds att ställa upp i val efter en dom för missbruk av offentliga medel, trots att även hennes dom ska prövas i högre instans.

Domen mot Sarkozy bör läsas som en allvarlig varning. Det oerhörda är inte primärt straffets hårdhet utan att en blivande fransk president var beredd att göra sig beroende av en ökänd diktator. Trots att nättidningen Mediapart avslöjade händelserna redan 2012 har Sarkozy och hans anhängare konsekvent förnekat anklagelserna.

Denna förnekelse fortsätter även efter domstolens granskning, vilket ytterligare underminerar förtroendet för det politiska systemet. Den tydliga slutsatsen, som gäller för alla demokratier inklusive Frankrike, är att korruption och maktmissbruk måste bekämpas innan de förstör demokratins grundvalar.