Annika Ström Melin: När Macron riktar handelsbazookan mot Trump blir jag nervös

I det senaste politiska kraftmätningen mellan EU och USA framträder en djup spricka inom unionens handlingsförmåga. Donald Trumps senaste tullhot har blottat skillnader i hur medlemsländerna anser att EU bör agera, med Frankrike och Emmanuel Macron i spetsen för en hårdare linje.

Efter den amerikanska presidentens utspel verkade det initialt som att EU-ledare skulle visa enad front. Särskilt Emmanuel Macron framstod som tydlig förespråkare för kraftfulla motåtgärder till stöd för Danmark och Grönland. Men enigheten visade sig vara en illusion.

Redan under söndagskvällens krismöte med EU-ambassadörerna i Bryssel uppenbarades djupa meningsskiljaktigheter. Italien manade till återhållsamhet och fick medhåll från flera medlemsländer. Även om en viss gemensam reaktion förväntas, tycks få stödja Macrons förslag att använda EU:s nya ”handelsbazookan” mot USA.

Macrons bestämda hållning kan upplevas som befriande, men väcker samtidigt oro med tanke på EU:s historiska tendenser inom handelspolitik. Under långa perioder har unionens handelspolitik präglats av ren protektionism, med franska regeringar som drivande kraft.

Fram till 1990-talet använde EU flitigt tullar, kvoter och diverse handelsrestriktioner för att skydda europeisk produktion. Särskilt problematiskt var 1980-talets kombination av handelshinder och jordbrukspolitik, som allvarligt skadade världsmarknaden för jordbruksvaror. De omfattande subventionerna och garanterade minimipriserna på spannmål och mjölk ledde till överproduktion och dumpade världsmarknadspriser.

Det ökända ”smörberget” blev en grotesk symbol för konsekvenserna av EU:s inåtblickande handelsstrategi. En försiktig omsvängning inleddes i mitten av 1990-talet när Världshandelsorganisationen (WTO) bildades. Sedan dess har jordbrukspolitikens värsta överdrifter mildrats och EU har gradvis blivit en förespråkare för friare världshandel.

Denna utveckling har dock inte skett utan motstånd. Frankrike har konsekvent agerat bromskraft. Ett tydligt exempel var 2001, när Frankrike röstade nej till att avskaffa importtullar på varor från världens ekonomiskt minst utvecklade länder. Den forna kolonialmakten ville behålla regler som gynnade tidigare franska kolonier.

Detta var ett ovanligt tillfälle då Frankrike förlorade en omröstning i Bryssel. Som grundarland föredrar Frankrike att leda majoriteten snarare än att tillhöra minoriteten. Ytterligare ett anmärkningsvärt nederlag inträffade den 9 januari i år, när en kvalificerad majoritet röstade för EU:s handelsavtal med Mercosur trots motstånd från Frankrike, Polen, Irland och Österrike.

Handelspolitiken utgör ett av EU:s mäktigaste verktyg och tillhör de mest överstatligt styrda områdena. Unionen har exklusiv befogenhet, vilket innebär att enskilda medlemsländer inte får upprätthålla egna tullar eller handelshinder. EU-kommissionen företräder samtliga medlemsländer i förhandlingar, och rådets beslut måste följas även av de som röstat emot.

Denna starka överstatliga handelspolitik har emellertid en inbyggd svaghet. EU:s demokratiska underskott blir särskilt påtagligt när stora länder som Frankrike överröstas. I fallet med Mercosur hade Macron stöd från hela det franska politiska spektrumet – från yttersta högern till yttersta vänstern – men tvingades ändå acceptera beslutet. Detta skapar ett demokratiskt dilemma: hur ska missnöjda franska väljare kunna påverka situationen när alla deras politiska företrädare redan röstat nej?

Denna frustration kan förklara de omfattande traktordemonstrationer som ägt rum i Paris. Motståndet mot Mercosur-avtalet spär på EU-skepsisen och kan få betydande konsekvenser inför det franska presidentvalet nästa år.

Det är i detta sammanhang som Macrons kraftfulla retorik mot Donald Trump måste förstås. Kanske försöker den franske presidenten visa sina landsmän att EU:s handelspolitik inte bara handlar om Mercosur, utan också kan användas för att skydda europeisk produktion mot USA och andra utomeuropeiska aktörer.

Macron har länge argumenterat för europeisk suveränitet och autonomi, men risken finns att sådana ambitioner övergår i ren protektionism. EU bör förvisso svara tydligt och bestämt mot amerikanska tullhot – men samtidigt akta sig för att återvända till en historiskt problematisk protektionistisk handelspolitik.